Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Besynnerlige herrn“ - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit skön, innan olyckan och förnedringen hann henne!
Och när man tänker på, huru här ett rikt menniskolif
blif-vit splittradt och förstördt, medan han, förstöraren och
splitt-raren, lefver i
öfvpflöd och synd och jordisk glans. När
skall lian vakna till medvetande om sitt brott? Hon har
redan försonat sitt, hon — om det var något. Ty, hur
lätt faller inte den unga, oerfarna, lösligt uppfostrade
Hickan, när smickret hviskar och det ungdomliga blodet sjuder?“
Den besynnerliges tysta betraktelser afbrötos af den
sjuka, som med en djup suck öppnade sina ögon, hvilka
först liksom sökande irrade omkring rummet, och sedan med
ett uttryek af frid och förtröstan
fastes på den
besynnerlige hjelparens magra och svårmodiga anlete.
“Ni är här, min välgörare!“ hviskade hon, “jag
känner att det lider mot slutet. Sedan jag i går omtalade [-tor-]
{+för+} er mitt sorgliga och syndiga lif, har jag fatt en sådan
frid inom mig. Har ni talat vid... vid honom?“
“Ja, jag har talat vid honom i dag,“ svarade den
besynnerlige med något osäker röst, i det han höll hennes [-hand-]
{+liand+} mollan sina, “och han har lofvat att draga försorg
om sitt barn!“
“Gud välsigne — och. förlåte honom!“ hviskade den
döende qvinnan, “så som jag tror och hoppas att han
förlåtit mig! Och nu, nu vill jag tala med min
flicka!“
Don besynnerlige herrn steg upp, öppnade dörren, och
utan att säga ett ord fattade han
clen i yttre rummet
sittande flickans hand och förde henne in till moderns säng,
der den lilla, utan att förstå
livad som föregick, men ändå,
liksom anande den högtidliga skilsmessa, som förestod, sjönk
på knä vid bädden.
“Jag går ifrån dig, mitt älskade barn,“ hviskade modern
knappt hörbart, i det hon tryckte den lillas hufvud mot
sitt redan halfstelnade bröst, “men gråt inte ... jag
leinnar
dig i goda menniskors händer — och
Gud vakar nog öfver
dig, min snälla, älskade flicka! ... Du skall en dag få veta,
hvad du nu inte skulle förstå...
hvad din mor har brutit
och lidit och försonat... men du skall ju minnas henne
med kärlek och inte med förakt, mitt barn .. . hon har varit
så grymt olycklig ... och hon är nu så lycklig och säll.. .
det blir så ljust omkring henne ... så ljust.. så ljust...“
Och när den lilla med höga ångestrop oeh strida tårar
lutade sig mot det arma modershjertat, vid hvilket den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
