Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omfamning- så innerlig, att det är svårt att skilja den ena
från den andra. Trasten uppstämmer genast
bröllopekanta-ten, sjön lägger sig som en spegel för deras fotter, och
de brutna stränderna, liksom sträcka på sig för att se de
båda försonade makarne på deras rosenröda bädd, under
det deras långa skuggor afteckna sig så skarpt i det klara
vattnet, att man ror som mellan tvänne himlar, eller med
andra ord, tycker sig sväfva i luften. Angsknarren pratar
och snattrar i gräset, en och annan and höjer sig ur vassen
och flyger med snabba vingslag och långt utsträckt hals
fram öfver fjärden, som han bestämdt skulle vilja slå ner
uti, om icke båten vore så nära. Ur skogarne vid
stränderna höja sig dessa mystiska och olikartade ljud som
aldrig komma förrän med skymningen; aborrarne komma
upp i vattenbrynet och vältra sig ovigt med starka
plums-ningar efter de qvicka löjorna, som i stora stim hoppa i
-solljuset för att fånga myggorna, hvilka dansa öfver
vattnet, och midt i sin jägarifver utsätta de sig för att bli
fångade sjelfva.
Det var alldeles tyst i den. lilla båten. Janne rodde
den ena åran i fören, och Ivristine hade icke släppt honom,
förrän hon fick försöka att sköta den andra. Det gick
tem-ligen bakvändt att börja med, men det tog sig sä
småningom. Takten var det värsta, och Janne fick i början
oupphörligt påminna om, att de inte skulle ro i hvar sin
sjö, som det heter på skärgårdsspråket — det vill säga,
att den ena icke fick sätta ner sin åra när den andra tog
upp sin, eller tvärtom. Den linhårige pojken satt i sjelfva
förstammen, bakom Jannes rygg, och som han för
tillfallet
.icke hade något att göra, och icke hade något särdeles
utveckladt sinne för naturens skönhet, så passade han på
och tog sig en god lur bakom ryggen på sin fosterfar.
De unga tu voro således så ensamma som möjligt.
Janne tänkte både hit och dit, men om man frågat honom
om hvad han egentligen tänkte på, så tror jag han skulle
fått temligen svårt att besvara den frågan. Hans blick
flyttade sig oupphörligt från åran, som hvar gång den togs
upp ur vattnet, lemnade en hel flod af perlor och juveler
efter sig på vattenspegeln, till den unga flickan, som satt
framför honom, och hvars smidiga lif och runda, starka
axlar böjde sig efter årtagen. Kanske tänkte han, att det
icke skulle vara så rasande tråkigt att fa lägga sin kraf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
