Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid var att påräkna. Jernvägarne hade då ännu inte
spridt civilisationens nyaste välsignelser till de små
samhällena, och kungliga teaterns artister hade då ännu
into
skämt bort affären för landsortsaktörerna. Konstresorna
voro den tiden ännu inte på modet — de kostade för
mycket! Vi voro oinskränkta herrskare öfver landsorten,
allt ‘från Ystad till Haparanda’, som Blanche sjunger i
sitt ‘resande
teatersällskap’, och voro vi endast något så
när hyggliga menniskor, så mottogos vi med öppna armar.
Betalade vi ordentligt vår hyra och vårt uppehälle, —
något som inte alltid hade inträffat med de äldre
sällska-perna, — så återverkade detta hyggliga förhållande på vår
offentliga verksamhet, och ‘den hyggliga ungkarlen’
biel’
derför ofta ansedd för en god aktör, som både inropades
och applåderades af de tacksamma stadsborna.
En vacker
försommanjväll 1851 kom jag på detta sätt
fardande in till den lilla, förtjusande belägna staden
Karlshamn. Vi voro den
gången fyra i sällskap, och hade på
morgonen farit ifrån Karlskrona, stannat en timma i
Ronneby
för att bese vattenfallet och
‘Snäckebacken*, och
sedan
fortsatt vägen genom den ståtliga, än storartade, än leende
engelska park som
kallas Blekinge. Som det var första
gången vårt sällskap besökte denna stad_ kände man
naturligtvis inte till våra ‘kontanta’ egenskaper, och som ett
mindre
‘kontant’ sällskap några månader förut gästat
staden, hade vi i förstone litet svårt att
få rum. Vi togo
der-före till en början in på gästgifvaregården, der pigan, som
öppnade dörren för oss, såg på oss med hälften föraktlig,
hälften nyfiken blick — hon var för öfrigt en rätt vacker
flicka, som nästan alla unga flickor i den staden, — och
sade något tvekande;
“Hvad ä’ herrarne för ena annars V . .
“Vi tillhöra Oscar Anderssons
teatersällskap!“ svarade
den äldste i laget, en deciderad tragiker, med sin allra
djupaste grafstämma.
“Jaså, ä’ herrarne konfianterV“ frågade flickan, och
nyfikenheten tycktes nu gifva rum för endast den första af do
sinnesförfattningar jag nyss omtalade; “då lär herrarne allt
tå svårt att få rum... för di andra som va’ här i våras di [-för-]
{+for+} utan te’
betala.“
“Ja, men vi brukar alltid betala innan vi fara,“
försäkrade komikern lugnt, och ville ta’ flickan om
litVet,
hvilket inbringade ett dugtigt slag på fingrarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
