Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Modern - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-och-]{+ock+} då biel’ modren liksom värre
vurmig. för
läsv.urmen
liade hon då förut och det ackurat ändå. Och då skicka
di efter den här, och en faslig snäll menniska lär ho’ vara ...
för i förårs så fick en ntaf barnungarne kopporna . .. det
var en timmermanspojke ... och hon gick dit och såg om’en, [-fast-]
{+last+} både doktorn och alla menniskor förbjöd henne, och
smittad blef hon förstås, och di trodde rakt att det skulle
bli’ slut med’na, men kom sig gjorde hon, fast nu ser hon
ut, stackare, som de skulle ha’ tröskat ärter i syna på’na!“
Pigan hade troligtvis fortsatt ännu, om jag inte helt
hastigt tagit både kappsäck och
hattfodral och gifvit mig
af utför trappan. På gården fick jag tag i en pojke som
fick bära kappsäcken på hufvudet och hattfodralet i
handen, och så bar det af till mitt nya logis.
“Det var således hon!“ tänkte jag för mig sjelf under
vägen: “Alltid samma goda, uppoffrande varelse, och alltid
med olyckan och bekymret i spåren efter sig!. . . Hur eget
är det inte med somliga menniskor! De synas enkom
ämnade att nppoffra sig för andra, det är som om hela
verl-dens elände gåfve genljud i deras själ, och hindrade dem
från att blifva egoister som vi andra! Stackars Emelie!
Det var hon som skulle vara sorgebarnet i familjen, och
nu är det hon som uppehåller alltsammans! Och denna mor
som aldrig iilskat, alltid häcklat sitt barn . .. erkänner hon
henne nu?
Oc-h systern, Guds engelu, den vackra; den som
fick all ömheten så fullt att ingenting fanns qvar för den
andra, belönar hon henne med kärlek, med tacksamhet?
Det är det jag skall se, och om så inte är, så må de akta
sig! . .. Jag skall skipa rättvisa emellan dem, det kunna
de lita på!
Under dessa och liknande tankar kom jag snart fram
till det lilla huset, i hvars port jag nu möttes af en glad
och jublande barnskara, som just hade sitt frukostlof. Dot
var verkligen ‘pastraskbarn‘, som pigan så aristokratiskt
uttryckte sig, men fastän de flesta voro barfotade, voro de
dock alla rena
och snygga, och glada som lärkor. De
satte af utåt gatan i full fart med skratt och stoj och jubel,
som om deras fäder varit millionärer, och de sjelfva
arf-vingar till all jordens lycka.
Inkommen på gården, mottogs jag af den ståtliga
tuppen med ett högljudt galande, som om han velat hclsa
mig välkommen. En ung
tjenstfiicka med det mest hygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
