Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre gata på Ladugårdslandet. Jag gick naturligtvis
dit och du kan väl kanske gissa hvem den sjuka var?“
“Bet var vackra Annette ?“
“Ja, men hon var så lagom vacker nu! En sorgligare
bild af öfvergifvenhet och hjertesorg har jag knappt sett
och det ehuru hon icke tycktes vara i någon egentlig nöd.
Hon hade en liten flicka på omkring ett och ett halft år
— “ljusa Annar‘ förmodar jag, som du nyss såg vid
kyrkogården — och hade för omkring tre veckor sedan gifvit
fifvet åt en son, som dödt strax efter födseln. Bet var
sviter utaf det der, som höll henne vid sjuksängen, och
slutligen efter mycket stretande mellan blygsel, högmod
och smärta, skickade hon efter mig. Läkaren har ibland
bittra stunder nog, och det var en af de bittraste för mig.
den stund jag såg henne liggande der blek och
hjerte-sjuk, och jag, om också icke förutsåg, likväl till stor del
anade den paralysering, som skulle blifva följden af hennes
sjukdom. Hon talade om sitt förhållande till baronen, och
hur han hade passat på att bryta med henne, under sken
af att han ansåg en annan vara hennes barns fader, men
i sjelfva verket för att mera ostördt kunna få gifta sig
med kommerserådets dotter. • Hon omtalade vidare, att hon
afslagit allt understöd för sig och sitt barn, samt att hon
under hela det förgångna aret uppehållit sig och barnet
genom handarbete.
“Men, om sjukdomen skulle bli långvarig?“ sade jag
försigtigt, ty jag hade icke hjerta att säga henne, att hon
troligen skulle^ blifva lam; “hvad gör Annette då?“
“Vår Herre hjelper mig nog, fast jag varit en stor
synderska,“ sade hon, “och kan jag endast röra mina
händer, så är det ingen fara.“
“Men om Annette inte skulle kunna röra dem?“
frågade jag pröfvande.
“Gud i himmelen!“ ropade hon bleknande, i det hon
såg på mig med outsäglig ångest, “skulle jag bli lam?
Mitt stackars, stackars barn!“ Och hon såg på den lilla,
som sof i en liten bädd bredvid hennes säng, “hvad skall
det bli af dig?“
“Beså, seså,“ sökte jag lugna henne, “vi ska’ slåss
emot sjukdomen så godt vi kunna; ännu är ingenting
förloradt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
