Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en så söt hustru som du, och ändå... nej, var lugn, jag
ska’ inte säga mera, kära mitt charmanta barn, min Ulla
friherrinna. Det är .också den enda reela vinsten du har
af hela saken, men det är ändå något... och det kan väl
bli ändå bättre. “
Och här blinkade fru kommerserådinnan slugt med
ena ögat, i det hon såg högst menande ut
“Hvad menar mamma?1
“Åh kors, kära barn... jag menar, att det behöfver
väl inte precis stanna vid den titeln, utan det kan väl bF
bättre än. Du är ju ung ännu, bara barnet, och när
sorgåret är förbi — i fall man ens ska’ göra honom den äran
att vänta så länge ...“ 7
“Jag gifter mig aldrig mera, mamma. Det är mitt
fasta beslut.“
“Hvad i Herrans namn säger du, barn? Gifter du
dig inte mera? Det vill jag just höra talas om. Pyh, det
säger väl för det mesta alla unga enkor åtta dagar efter
begrafhingen, men fråga dem ett halft år efteråt, så får
man höra.“
“Nej, jag gifter mig aldrig! En gång har mamma
tvungit mig att ingå en förening, som inte var mitt hjertas
önskan, — andra gången sker det inte.“
“Har jag tvungit? Gudbevars, så poetiskt det der ska’
låta. Jag undrar just, om inte du lika gerna som jag
ville bli friherrinna... ja, jag menar lika gerna som jag
ville ha dig att bli det. Om du också inte hade velat
det, så kan du tacka din Gud för att du hade en mor,
som tänkte och handlade för dig, annars vete väl raggen
hvad du hade kunnat få tag i för en intressant fattiglapp,
som skulle ha satt af med våra pengar. Du kan riktigt
vara glad öfver, att du inte sjelf fick bestämma dig.“
“Ja, men hädanefter gör jag det!“ svarade den unga
enkan sakta, men bestämdt; ja så bestämdt, att fru
kommerserådinnan högst förbluffad sjönk tillbaka i soffan, och
böljade gråta öfver sitt otacksamma barn.
“Du måtte väl aldrig tänka,“ började hon efter en
stund, sedan hon hunnit sansa sig något; “du måtte väl
aldrig tänka på den der bokmalen, din kusin; jag tyckte
han var nog oförskämd att hviska vid dig på begrafhingen;
men det säger jag dig, det ska’ aldrig ske, så länge mitt
hufvud sitter der det sitter!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
