Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja mamma/* svarade Jemina beskedligt och nöp i
förklädesbandet; “men det är väl ingen som vill ha mig.u
“Nej, gudnås, inte om du ser ut så der, åtminstone.
Men vi ha då, Gud ske lof, fyra att välja på, och gården
är värd sextitusen kontant’ och har bara en inteckning,
som får stå qvar, så det ska’ väl gå för sig. Bara nu
inte den der välsignade Stockholmsjäntan kommer och
förvrider hufvudet på dem! Men det är då väl, att öfversten
är så otäck som han är; en vink åt honom bara, och han
lär val mamsellen annat! — Nej, jag får lof att ställa
till bjudning för att få hit henne.“
“Ja, men mamma tål ju henne inte,“ sade Jemina
alltid förvånad.
“Det är just derför jag bjuder henne; begriper du
inte det? När jag sist var der, så tyckte jag att både
pojken och förvaltaren sågo underliga ut. Nej, jag får
lof att ha dem hit, för att få reda på, hur det står
till. Klockaren får komma hit med sin fiol, och så får
jägmästaren blåsa valdhom tiU, det kan man nog dansa
efter. Du ska’ ta din röda sidenklädning och blått i håret,
det klär dig. Jaha, vi ska’ ställa till en liten bal.“
Och derpå for assessorskan öfver till §jönäs, tog på
sig sitt vackraste och vänligaste smålöje och framförde
sin bjudning; öfversten var händelsevis vid drägligt humör
om dagen, så att han svarade ja både för sig och alla de
andra, och då fans, som vanligt, ingen appell mot det
domslutet.
Och så kom den märkvärdiga dagen. Allt hvad
socknen och grannskapet hade lystert och fint samlades
mellan fem och sex hos assessorskan, som sjelf tog emot
sina gäster på förstubron och var idel solsken och tref-
nad i sin präktiga gröna sidenklädning och med röda
band i den väldiga mössan.
Det var ett oupphörligt upprepande af de mest
högljudda: “Nå det var då för innerligen roligt! Tusen
gånger välkomna! God dag, lilla du! Gud, hvad [-herrskapet-] {+herr-
skapet+} va’ snälla som kom! Hur må de små söta
barnena ?“ med ständig interfoliering af några visligen
osagda; “Nå min själ komma de inte allihopa! Jo den
der ser ut! De stygga ungarne, som åto upp alla mina
bakelser sist“ o. s. v. och när alla väl voro afpelsade och
inne, och kaffet var drucket, samlades de gamla fruarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
