Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När prosten kom in i öfverstens rum, möttes han
redan på tröskeln af en i hög grad egendomlig anblick.
Den gamle, slagrörde mannen hade rest sig upp i bädden
och ville med all gevalt tvinga Lundin att kläda på sig,
hvilket denne återigen nekade på doktorns befallning
och ville förmå sin herre att lägga sig igen, hvilket
åter-hade till följd, att öfversten, ursinnig öfver den gamle
trotjenarens envishet, med sin friska venstra hand
dunkade den gamle Lundin på ryggen tag på tag för att
förmå honom att släppa sig, medan de darrande läpparne
stammade:
“Vänta du . . . jag . . . jag . . . skall ge... ge dig,
slyngel!“
“Ja, det är detsamma,“ försäkrade Lundin, “men se,
öfversten får inte komma upp, det blir min sak.“
“Slyngel! Ofbrskäm ... skämde!“ stönade öfversten och
dunkade på så godt han kunde.
“Hvad tänker du på? Skall du så belöna din gamle
Lundins omsorger ?“ sade i detsamma prosten och steg fram
intill sängen.
“Ah, det gör ingenting,“ sade Lundin halfhögt, i det
han vände sitt ansigte åt prosten och med ett medlidsamt
grin visade åt öfversten i sängen, “det käns inte mycket,
men det lindrar väl plågorna. Han orkar ingenting
numera, stackare.“
Med en suck af tröstlöst raseri, ty han hade hört
Lundins ord, föll den gamle öfversten tillbaka mot sin
huf-vudkudde och hviskade till den gamle betjenten knapt
hörbart, men med ett inre uttryck, som nästan hemskt
kontrasterade mot det kraftlösa i ljudet: “Grå, skurk, gå åt...“
Han orkade icke beteckna stället; men Lundin tycktes
ha förstått honom, ty han sade i förbigående åt prosten,
utan att just bry sig om att tala särdeles sakta: “Sitter
allt i honom än, vördig prosten! Men kan det göra
honom någon tröst, så nog ska han få hunsa med mig, det
gör ingenting. Ja, gudbevars, öfversten behöfver inte blänga
så argt... jag går... jag går!“
När prosten blifvit ensam med den sjuke, så rådde
först den fullkomligaste tystnad på bägge sidor. Prosten
betraktade forskande sin gamle vän, och denne å sin sida
såg utmanande på prosten, som efter en god stund tog en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
