Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ja, så godt var det. Då få vi fåll ta’ afsked
då, mor.“
“Gud hjelpe mig, kära gossen min, ska’ du redan ge
dig af? Ja, jag ser dig fåll aldrig mera; men kom ihåg
att du har Gud för ögona, och akta dig att du inte
lör-kyler dig på sjön, och skrif så fort du kommer fram, hör
du det.“
“Ja mor, det lofvar jag och Gud signe er, mor, och låte
er lefva tills jag kommer tillbaka, för te’ baks ska jag, om
det så blir aldrig det. Och kom ihog, mor, att det ligger
en liten sparstyfver i kistan, under tröjan till höger, och
den ska’ I ta’ till, när det blir något I behöfver/4
Och sedan Petter tagit den gråtande gumman i famny
och hållit henne länge sluten intill sig, något som
Tok-Stina förvånad åsåg med gapande mun, fattade han sitt
lilla skrin med ena handen, tryckte ned hatten djupt öfver
maKtios ner pa sm enaa stoi via aet sneda lonstret ocn
försökte se ut genom de solbrända rutorna, medan
Tok-Stina utan att säga ett ord stängde igen dörren om den
gamla, och lunkade efter den bortskyndande Petter.
“Hvad gret di för?“ mumlade hon för sig sjelf, i det
hon tog långa steg för att hinna med; “aldrig har jag
sett nå’n gråta när jag har gått, och aldrig har jag gråtit
heller. Han! det var underligt. Jag undrar hur långt
han skall fara, jag? Te’ Amerika säger di’. Det ä’ fåll
lika långt som te’ Göteborg, minst, om inte längre.
Nyss-satt nämndemans-Elin också och gret. Hon! jag begriper
mej inte på dom.“
När Petter kom ner till sjön, låg solen just i
nedgången på nämndemans byggning, och det glittrade så,
varmt om fönsterna och de rödmålade väggarne. Nere
vid bryggan låg storbåten med storseglet oppe, och
vimpeln fladdrade så gladt i den jemna qvällsbrisen. Allt
var så fagert och så fridfullt som en nordisk sommarqväll
kan erbjuda och det tycktes Petter som om han aldrig
sett det så vackert som just nu, då han såg det kanske
för sista gången. Han stannade uppe på backen som förde
ned till stranden, kastade en lång blick utåt fjärden, der
öar och uddar speglade sig i lugnvattnet invid stränderna,
med skuggor sa långa som om de sträckt på sig för att
få ge honom en afskedsnick, innan han for.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
