Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag fåll ta’ mig tid te1 höra på’t,“ svarade Elin i det ett
halft löje upplyste hennes annars så allvarliga drag, “det
lär fäll inte bli för bättre.“
Nu tyckte då Magnus att hon såg så blid och
vänlig ut, och att hennes ord voro så tydliga, så att om han
inte nu friade, så blef det bestämdt aldrig något utaf,
och derför började han förläget och stammande, men
slutligen allt säkrare och i det han fäste en allt mera
öppen och trohjertad blick på den midt emot honom
sittande Elin.
“Ja, ser Elin, nog ä’ det som så att jag har något
te’ säga’na, men det ä’ inte så lätt te’ komma fram med
det, för si någon talang det har jag nu rakt inte. Annars,
så nog har fäll Elin märkt att jag håller åfena, och det
uppriktigt och som det ska’ vara. Och nog har jag det
tall så stält teminstingen att jag skulle k mna ta och gifta
mig te’ hösten, om bara Elin ville säga ja och lofva te’
bli min hustru.“
Och Magnus, som sagt detta med en allt mer stigande
fart och ökadt uttryck, drog nu en djup suck af lättnad,
som om ett helt berg ramlat ned ifrån hans beklämda bröst.
Elin var icke så litet brydd hon heller. Hon visste att
det skulle göra honom mycket ondt om hon sade nej, och
dock måste hon göra det. Om också Lillbo-Petters bild
icke så litet bleknat under de fem år han varit borta, så
var dock Elin af allt för trofast natur för att kunna eller
vilja bryta ett löfte som hon frivilligt gifvit, i synnerhet
när det som här kanske gälde den frånvarandes hela
tillkommande lif. Hon svarade derför efter en stunds tvekan,
på följande sätt:
“Magnus ska’ inte tro, att jag inte sätter värde på
det tillbud som han gjort mig nu, och som jag, om jag
kunde, nog skulle svara ja till, i fall jag inte vore alldeles
för gammal för att bli’ hustru åt en så ung karl som
Magnus ä’.“
“Ah,“ menade Magnus, “det ä’ fall inte så fasligt
många år som skiljer oss åt, tänker jag.“
“Det kan väl så vara det,“ återtog Elin i det hon
icke utan ett hemligt välbehag faste sin blick på hans
öppna och ärliga anlete, “men Magnus vet nog att jag
redan för längesedan lofvat mig åt en annan, och så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
