Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämndeman, som ingenting hade emot att ^ätta sig i
lugnet på ett hederligt undantag, bara han fick en måg
med starka armar och arbetsdrift, som kunde öfverta’
det hela.
Det var med klappande hjerta som Elin skref detta
bref, hvilket hon innan det afsändes, läste upp för
Petters mor, som å sin sida fullkomligt gillade hvad hon
skrifvit.
“Gud bevara mig, fattiga gamla stackare,“ suckade
gumman med hopknäppta händer, “hvad skulle jag der borta
i verlden te’ göra. Nej, jag vill dö här der jag växt opp,
och gossen min kommer nog hem, när han får läsa ditt
bref, min rara, välsignade flicka.“
“Vi ska hoppas det, mor,“ svarade Elin med full
öfvertygelse, “för nu behöfver inte Petter vara rädd för
att de ska’ förekasta honom hvad som skett mera.u
“Nej då, inte när han blir måg te’ rika nämndeman,
inte. Men skrif L, slutet af brefvet att han ska’ skynda
sig och komma snart, för annars är det allt osäkert att
han träffar mig. Jag böljar fa så svårt te’ andas ibland,
och så ä’ det långa stunder som jag inte känner te’ fotterna.
Och så glöm inte te’ tacka honom för pengarna, de kom
just bra te’ pass, i fall det skulle bli’ slut med mig te’
hösten, så kan jag få en töcken der vacker svart kista,
som ser ut som kläde. “
Det hade i många år varit båtsmansenkans
iåiang-ligaste dröm att få ligga i en sådan kista, och nu tyckte
hon sig så nära uppfyllandet deraf att hon gerna skulle
dött på fläcken, bara för att vara säker på att pengarne
funnos qvar, att köpa den för.
“Inte ska’ ni tänka på det, mor,“ sade Elin i det hon
skref in gummans postskriptum på tvären af papperet, ty
på rätta leden fans der ingen vidare plats. “Nog får ni
lefva för att helsa Petter välkommen igen, det ska’ ni
fa se.“
“Ja, nog vore det roligt,“ menade gumman i det lion
likväl tvifvelsamt skakade på hufvudet, med den vanliga
envisheten hos gammalt folk, som fatt någon föreställning
i hufvudet, “men skynda sig far han lof till, det
känner jag.“
För att nu vara rätt säker på att brefvet skulle komma
riktigt fram, så gick nämndeman sjelf morgonen derpå om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
