Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillbo-Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att nämndeman kände en oblandad glädje deröfver, var
ju ganska naturligt; men hur var det med Elin? Hennes
lorsta känsla var otvifvelaktigt en med saknad blandad
«jelfförebråelse, öfver att hon kunde mottaga denna
underrättelse med glädje. Den nästa deremot var af mera
lugnande art. Hon genomgick hastigt i minnet det bref, hon
skrifvit, och de skäl, hon deri uppgifvit tor sitt beslut att
hemma i Sverige afvakta Lillbo-Petter, för att till honom
uppfylla sitt löfte; det fans ju i detta bref icke något, som
kunnat gifva Petter rättmätig orsak till missnöje med
henne? Det var således af tri vilja han tattat sitt beslut
att stanna och att gifta sig derute; hvarför skulle då också
inte hon å sin sida få följa sin fars önskan och bli hustru
åt Magnus, som hon visste höll af henne så mycket?
Nämndeman drog djupa drag ur sin pipa, och sade
efter en stunds tystnad, sedan han uppmärksamt
betraktat Elin:
“Nå, tösen min, hvad säger du nu om den paschasen?
Han tycks då inte vara mycket angelägen om dig, ‘Mäster
Peter Bolill‘, i Wästrifvartitten, eller hvad det hette!
Men nog braskar han alltid, der ute i Nerbraskan, och
det riktigt stort ändå, det hörs då tydligt! Hvad säger
du nu?“
‘‘Ja, kära far, hvad vill ni att jag skall säga? Jag
är både ledsen och glad åt det här brefvet, för jag tycker
det ä’ så underligt så! Men hvad tycker ni, far, att jag
nu ska’ göra?“
“Jag tycker att du ska’ låta Magnus ta’ ut lysning
när som helst, min flicka, så få vi slut på det här eländet!
Nu *änker du fäll i alla fall inte vänta på’n längre, när
han sjelf säger att han inte vill ha dig?“
“Nej, det förstås, far! Då skulle jag Ml vara en
dålig flicka, om jag skulle vilja hänga mig på en karl,
som inte vill veta af mig! Men inte kan jag fäll i alla
fall så der tvärt låta Magnus få veta. .
“Att du vill ha’n?“ inföll nämndeman, i det han drog
munnen till ett småslugt leende, och tog Elin under hakan;
“jo men kan du så, och när en har gjort en dumhet en
gång, så ska en inte försöka bättra den med att göra
två. Derför sätter jag nu lufva’ på mig, och går öfver
te’ Magnus med detsamma och säger hur det står te.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
