Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmare, nu hvisslar han gladt och skärande som en
okyn-nig pojke — i ett nu kommer det långa, bugtaude tåget
framrusande; ur vaggonerna titta nyfikna ansigten fram;
några dörrar öppnas och resande stiga ur, mottagna på
plattformen af anhöriga och vänner, är det inte en herrlig
anblick, faster? Se der, nu öppnas en första klassens vagn
— en lång, siratlig gammal gumma stiger ur — fru
Stenkol deruppe i fönstret ger till ett glädjerop, skyndar ner
och flyger rakt i famnen på den gamla, som är ingen
annan än du sjelf, faster!“
“Jag? Aldrig! Aldrig i evighet!“
“Kom ihåg, man bor aldrig säga aldrig!“
“Men jag säger det ändå! Hör du: aldrig, aldrig! Så
länge jag lefver får du inte gifta dig med din herr
Stenkol, och efter min död får du inte en skilling af mitt arf,
om du gör det.“
“Nå, då får Arvid ta’ mig utan hemgift — och det
tror jag nog också att han gör!“ svarade Siri med det mest
retsamma lugn, och med ett leende så soligt att ingen
kunde tvifla på att hon sade sannt. Det leendet öfver
hennes vackra, ungdomliga anlete var hemgift nog, skulle
hvilken man som helst hafva tyckt — utom assessor
Penning-sköld, som just nu kom på sin vanliga eftermiddagsvisit,
och som redan i dörren blef förargad, emedan han trodde
att leendet var spefullt och gälde hans egen värda person.
Siri bestod honom en mycket knapp helsning, såg på honom
med en trotsig blick, liksom hon velat säga: “och du skulle
få mig, du gamle perukstock? Ja, när det blir sju
torsdagar i en vecka!“ och derpå gick hon helt hastigt in i
nästa rum och läste igen dörren om sig.
“Återigen tvister, min nådiga öfverstinna?“ sporde
assessorn i det han kysste de magra fingerspetsar som den
gamla öfverstinnan räckte honom; “återigen uppträden som
vanligt!“
“Och alltid samma ämne för dem, kära assessor! Hon
kan yate förmås att uppge den der otäcka stenkolsmannen.“
“Hvem vet ändå?“ sade assessorn halfhögt, i det ett
listigt leende förlängde hans ena mungipa, “om hon får höra
att han är en lättsinnig krabat, så ger nog kärleken med sig.“
“Ja, men det lär han inte vara.“
“Han är försigtig, det är saken. Men jag ska’ nog
lura ut honom. Han brukar, när han är här, i hemlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
