Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Stenkol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nå säg mig nu, mitt unga herrskap,“ sade öfverst-’
innan, i det hon vände sig till Emil Blom och hans fästmö,
“hvar ha vi den der stolte herr ^Stenkol’, fins han i
Stockholm, oeh tror ni att han. skall förlåta oss?“
“Han står här utanför och väntar på ett bud att få
komma upp — såvida nu inte assessorn kört bort honom/’
svarade Emil Blom leende.
“Det ville jag just råda honom till!“ svarade
öfverstinnan i det hon rätade på sig; “vill ni vara så god och bedja
honom stiga upp?“\
“Med största nöje,“ svarade Emil och var som en
blixt utom dörren.
“Ack, fru öfverstinna,“ sade Fanny i det hon fattade
den gamlas båda händer och tryckte dem i sina; “huru
väl ni vet att göra godt igen, — hur ni vet att försona!“
“Kära barn,“ svarade öfverstinnan, “det var af ömhet
lör Siri, som jag ville aflägsna henne från er bror, så länge
jag trodde att han var henne ovärdig. Nu sedan jag vet
att vi orättvist misstänkt en hederlig man för en låg
handling, har jag väl så mycket hjerta i bröstet att jag vill
göra allt godt igen, om det också kostar nedbrytandet af
några fördomar!“
I detsamma öppnades dörren, och der stod deu stolte
^herr Stenkol4; men nu hur olik sig mot förut. Upprörd,
orolig, nästan darrande stod han der och när öfverstinnan,
utan att säga ett ord, gick enjot honom, fattade hans hand,
förde honom fram från dörren, och vänd inåt rummet
ropade: “Siri, kom ut, mitt barn“ — då var det slut med
hela hans stoicism.
Det var heller inte godt att bibehålla den i ett sådant
ögonblick; ty i hans armar hvilade ju hans återvunna
ung-domslycka, hans kära Siri,. som nu i olyckans skola bittert
lärt ångra sitt enda fel — misstroendet mot sig sjelf och
honom. Och hon fördes till honom af den stränga fastern,
som med tårar i sina gamla ögon sade till de båda unga:
“Det må nu bli fru Stenkol ^ller hvad det vill, jag
har inte mera styrka att sätta mig emot edra önskningar.
Jag börjar tro att när det kommer an på den rätta lyckan
här i verlden, så gör namnet bra mycket mindre till saken
än hjertat! Måtte ni bli lyckliga, kära barn!‘-
Och lyckliga blef vo de. Ett år derefter var Siris
dröm en glad och gyllene verklighet. Då stod den unga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
