Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två fruar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det är bara jag som inte släpper henne!“ försäkrade
Karin med ett gladt leende, i det hon skyndade in till
sin nya väninna.
“Förbanna mig jag undrar en smula mera på att du
är kär i hustru din, bror Pelle !“ sade brukspatronen, sedan
Karin stängt dörren; “det undrar jag visst inte på!“
“Ja, inte jag heller!“ svarade revisorn med ett godt
leende, i det han slog i punsch. “Men skål nu, bror
Svante, och fortsätt sedan berättelsen om ditt giftermål
och hvad dermed hade sammanhang. Du har god tid, för
när fruarne börja prata, så sluta de minsann inte i
bråd-kastet.“
“Nej, det är då så vanligt, det, bror Pelle!“ svarade
Svante Holter, i det han lutade sig tillbaka i revisorns
beqväma hvilstol, och började berätta så mångordigt som
möjligt, hur han kommit på den idén att bli gift karl.
Under tiden kom Karin tillbaka till sin gäst med litet
frukt och andra af dessa små läckerheter, som fruntimren
tycka om att knapra på, medan de utbyta sina små
förtroenden med hvarandra. Yid hennes inträde hade det
lilla regnvädret i Lauras Ögon redan gått öfver, och som
vanligt efter sommarregn, sken solen nu mycket klarare än
förut. Karin aktade sig väl att se några spår efter skuren,
utan flyttade, som om ingenting händt, ett litet sybord
framför soffan och inbjöd sin unga väninna att smaka på
hvad huset förmådde.
“Nu kunna vi ^prata i all sköns lugn, Laura lilla,“
sade hon vänligt, i det hon trugade på henne en hel qvist
med desertrussin; “herrarne ha sina pipor och sitt glas
punsch, så dem kunna vi vara alldeles säkra för. Hur
var det nu igen? Hvad var det vi talade om?“
“Ah, om ingenting annat än att jag var en toka!“
sade Laura i det hon såg upp till sin äldre väninna nj^d
en liten täck förvirring målad i sitt vackra ansigte, “men
hade jag bara ständigt en sådan vän som dig att tillgå,
så skulle jag nog snart bli förståndig.“
“Det skall du nog ändå, Laura lilla,“ svarade Karin
vänligt; “men derför måste du se sakerna sådana som de
äro, »inte sådana som de kanske kunde eller borde vara.
Du talade nyss om att ingen kan beherrska sitt hjerta,
och det är nog till en viss grad sannt; men också inte.
Det är med ett ungt hjerta som med en ung häst — ja ja, du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
