Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansedda slägten, innan det lades till hvila i en liten vagga
så förgyld och grann och omsluten af så fina, hvita
muslins-skyar, att man gerna kunde tro det vara en liten engel
som låg och slumrade derinne.
Den unga, vackra modern, blek af det lidande hon
utstått, såg från sitt broderade örongott med ömma och
fuktiga blickar hän på sitt lilla önskebarn i den granna
vaggan, och glömda voro nu på en gång alla hennes plågor.
Som hvarje ung mor, hon må vara fattig eller rik, drömde
hon redan om de mest lysande öden för den lille, som låg
der, ännu halft omedveten om det lif till hvilket han
föddes; hvilken ståtlig, hvilken herrlig man skulle han icke
blifva! Hvilket namn skulle han icke skapa sig, hvilka
segrar skulle han icke vinna! Med hvilken kärlek skulle
hon icke vårda honom, uppfostra honom till en ära för sitt
land! Hvilken ljuf och stolt framtid skulle hon icke ega
som moder, och huru skulle hon icke en dag få sola sin
ålderdom i sonens kärlek och framgångar.
Generalkonsuln sjelf, en stor, axelbred, stolt man med
bredt bröst och högburet hufvud, gick strålande af
faders-glädje fram och tillbaka mellan modern och barnet,
kyssande den förra på pannan, lutande sig sakta ned öfver
det senare, och slutligen utbristande i de stolta ord, som
han väl icke i den stunden trodde att han så bittert skulle
få ångra:
“En son! Jag har en son! Nu böjer jag mig för ingen!
Nu beherrskar jag lyckan, nu skall hon evigt vara min
lydiga slafvinna! Millioner skall jag eröfra för att gifva
denne en plats, värdig rike Hoffs son!“
Och på det sättet omstrålades den nyföddes präktiga
vagga af all lyckans glans, alla förhoppningens mest lysande
drömmar. Fester jublade, glas klingade, stjernor strålade
omkring den lille! Om sagans alla féer hade stämt möte
invid hans vagga, hade det icke kunnat vara grannare.
Mormodern, en född grefvinna, bar honom till dopet på
armar, som ännu vid fyrtiofem år voro runda, mjella och
hvita som en flickas; morfadern, en kraschanerad, fastän
fattig grefve af landets förnämaste blod, skänkte honom ett
briljanteradt ur, en familjeklenod i slägten, och det talades
redan starkt om att morföräldrame skulle adoptera pilten,
på det att icke det lysande namnet skulle dö ut, och det
granna vapnet behöfva krossas vid grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
