Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ben naturliga och nära följden af det förhållande vi
nu omtalat, blef att hemmet allt mera försummades, och
att den unga makan och modern med ett slags slö trötthet
såg svalget allt mera vidgas mellan sig och sin make.
Hon böljade med tårar och förebråelser; när dessa emottogos
med kallt hån eller likgiltiga axelryckningar, satte hon
stolthet mot hånet, köld mot likgiltigheten, och den känsla
för maken, som aldrig varit synnerligen liflig, slocknade
nu alldeles, och uppgick i stället uti en nästan lidelsefull
kärlek till sonen, fran hvilken hon nästan icke mera kunde
skilja sig. Detta aflägsnade Edvin ännu mera. När han
någon gång, kanske i medveten sjelfförebråelse, ville närma
sig sin hustru, träffade han endast sitt barns mor, och för
en man af hans natur och lynne var hvaije sådant möte
en ny anledning att utan besinning kasta sig i armarna
på den köpta qvinna, som var klok nog att i hans
närvaro hafva öga endast för honom och att spela en ömhet,
som kunnat narra en skarpsinnigare man än han.
Så stodo sakerna i det Hoflfeka huset, när det ödes
digra året 1857 närmade sig, och med det den förfarliga
kris som omstörtade så många både solida och på vinglerier
bygda finmor, hvilka dittills lefvat i tron på evig medvind,
och ansågos fasta som helleberget.
16.
Strax på våren af det minnesvärda året kom
generalkonsuln en dag, med ett utseende som bar prägeln af
ovanlig sinnesrörelse, in på sitt kontor och frågade kassören
efter sin son.
“Ännu inte kommen!“ svarade kassören, lakoniskt
som vanligt; “var inte här i går p& hela dagen.“
“Och inte heller hemma!“ mumlade generalkonsuln
för sig sjelf, i det han gick in uti sitt inre rum, der han
satte sig vid pulpeten med händerna under hufvudet, lik
en man som grubblar på en öfverhängande fara; “Den
uslingen! Den skurken! den ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
