Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hört afen på en åtta dars tid, och jag sa’ ändå åt
Magnus : nej vet du Magnus, sa’ jag, det här, står en inte te
svars med, utan vi far allt ta’ och se efter hur det ä’ med
Skomakare-Anders; fdr si jag hade kontaut som en aning
inom mig, och en tryckning öfver bröstgropen, så jag visste
att inte det stod rätt till. Och så tog vi en kälke och la’
på litet ved och en skofvel och litet smått i matväg, och
så gaf vi oss af öfver sjön för att se hur det var med
kräket — for Herre Gud, han va’ tall menniska ändå, fast
han var fattig och usliger, tyckte vi — och jag tror vi
höll på i tre timmar för te’ komma öfver, så mycket snö
var det på isen, och råkar var det med, så en fick göra
långa omvägar för te’ komma fram. Men te’ sluts så kom
vi då dit förstås, och nyckeln satt i dörra, men si det var
så mycket snö framför så det var rakt stört omöjligt te få
opp’na innan vi fått skotta unnan en hel snödrifva. Och
så kom vi då in, och aldrig glömmer jag det eländet som
jag dä fick se! Det hade inte varit eld i stuga på flera
dar, och det var så illande kallt, så det sved om näsan
när en kom in, och i sängen låg Skomakare-Anders och
visste inte stort te’ sig der han låg, och bägge föttema
va’ förfrusna på honom. Och inte ett gudslån hade han
fått i sig på fyra dar, så det var då inte underligt att han var
eländig. Nå, hur det var, så fick jag opp eld i spisen,
och Magnus hade tagit med sig en flaska med portervin i,
som han hade fått på hösten af en Stockholmsherre som
hyrde jagten på Resarö, och när vi hade hällt i honom
ett par skedblad utaf det, så qvickna han vid och kom te’
sig igen, och kunne tala ett par ord, och han var så
innerligt glad öfver elln, så det var rigtigt hjertrörligt att både
se och höra!“
“Nå, och så förde ni af honom till staden?*4
“TJsch nej! tycker herrn det! Nej det dröjde båd*
länge och väl, innan yi fick honom till det, för si på
fattigstugan ville han inte för sin blekaste död! Han hade
då alltid varit kavat af sig, och många gånger när en
slog fram om att han skulle ha’ det mycket bättre der
än så här i ensamma strandstuga’, så svarte han alltid r
“Jag vill inte falla fattigvården te’ last, så länge jag kan
tjena en bit bröd sjelf.“
“Nå, det var ju också rätt utaf honom, och det vore
väl om alla tänkte så,“ svarade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
