Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om hon var fattighjon eller någon sorts sjuksköterska, hade
jag ej tid att taga reda på; men på min fråga efter hur
det var med Skomakare-Anders och hvar han fans, svarade
hon i det hon pekade.på den ena dörren i förstugan:
“Han ligger der inne, och det ä’ väl inte mycket qvar
afen, tänker jag, för si han började redan i går te plocka
på täcket, och ville flyttal ut till Resarön igen.“
“Har doktorn varit här nyligen ?“ frågade jag.
“Ja, ge’ mig si, jag tror det var i förrgårs/* svarade
gumman likgiltigt.
“Inte sedan ?“
“Nej, han har fäll annat att göra än te’ springa och
se efter en som i alla fall ska’ dö!“ svarade gumman
filosofiskt.
“Nå, har han fått några medikamenter då?“
“Nej, inte på de sista dagarna,“ svarade gumman lika
likgiltigt som förut, “för meklamenterna bara kostar pengar
och tjenar ingenting te.“
“O fd.ttigvård/“ tänkte jag för mig sjelf, i det jag steg*
in i rummet, der en kompakt massa af instängd och osund
luft slog mig till möte redan i dörren; “när skall du en
gång i tiden komma att göra skäl för ditt vackra namn?“
Jag såg mig omkring i rummet; det innehöll två sängar,
hvilka båda voro upptagna. Vid det dunkla fönstret stod
ett omåladt träbord, och dervid satt en äldre karl och lagade
nät. Jag vände mig till honom och frågade hvar
Skomakare-Anders fans.
“Han ligger der!“ svarade han och pekade med
tummen öfver axeln på sängen vid venstra väggen, i det han
lugnt fortsatte sitt arbete, utan att ens vända sig om.
Jag gick fram till sängen, från hvilket ett sakta
stönande hördes. Der låg den gamle skärgårdseremiten, så
aftärd och förvandlad att jag hade största möda att känna
igen den reslige mannen. Ögonen voro djupt insjunkna,
och det tofviga skägget och håret låg tillklibbadt af
febersvett omkring och i det knotiga ansigtet. Blicken stirrade
oafvändt åt ett håll af rummet, och de magra, bruna
händerna famlade oroligt på täcket, så som det är vanligt hos
döende.
“God dag, Skomakare-Anders!“ helsade jag med
dämpad röst, i det jag steg fram till sängen; “hur är det
med er?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
