Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kompaniet, och kanske gör han ett undantag för far din»
skull. Men efter som jag ska’ på sex månars
kommende-ring te’ kanalarbete i Westergyllen, så får du nu vara,
hemma i vinter och hjelpa till vid torpet, och så får du
läsa dig fram till våren, sa få vi se sedan. Vill du det?“
“Ja far, det vill jag!“ svarade jag i det jag tryckte
hans stora och starka hand mellan mina, “och sedan så.
ska’ jag bli general, det må nu bära eller brista!“
T.
Och så kan det vara slut med barndomen, för hven*
kan teckna upp allt som hände under den? Icke för att
man ej upplefde mycket också då; men hvad rör det andra?
Och sjelf tänker jag icke gerna på det, för då jämför jagy
och det vinner jag inte på. Men när jag nu sitter här i
min sjelftimrade koja på udden ute i skärgården, sitter här
midt i mörkret af ett lif som vridits ur led; med den
svarta slagskuggan af ett brott på mitt samvete, och ser
tillbaks på de år, dem jag nu hoppar öfver, så ligger det
öfver dem ett solljus så klart att det svider i ögonen och
hjertat att se derpå. “Igen med ögonon!“ ropar jag till mig
sjelf, och så slår jag igen luckan för mitt enda fönster och
sen sitter jag i lika tjockt yttre mörker, som det är
mörker inom mig. Och då blir det lugnare, för det är
egentligen sol och grön vår och qvinnor som jag icke kan fördra,
och som göra mig till en vildsint stormare, som skulle
kunna vara färdig att än en gång göra om mitt dåd, om
det icke kastat en så förfärlig ,tyngd öfver mitt lif.
Häromdagen hade man lemnat mig ett par skor att
laga. Det var ett par qvinnoskor. Hvem de tillhörde vet
jag icke, men de voro så små, så små... lagom åt hennm
fotter, hennes, som det klara bäckvattnet fargades
rosen-rödt af, första gången jag såg henne. Jag kastade dem i
väggen och gräfde ner hufvudet i min usla bädd, i det jag
tjöt som ett vildt djur när det träffas af ett glödande jera.
Men den dagen hade jag intet bröd, och jag måste taga
ihop med dem. Det var värre än att sitta på fästning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
