Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nicke Hult hade gjort stormande lycka med de
verserna, och deras rykte utbredde sig från bröllop till
bröllop, från Phenix till Suéde, från Ystad till Haparanda, och
följden af detta blef att Mcke Hult nästan kunde kallas
Hymens “resemarskalk“, så anlitad var han.
Men som det kanske ändå möjligen kunde finnas någon
som icke kände Nicke Hult — det finns ju personer som
inte ens känna till Tegnér — så vill jag söka att i få ord
beskrifva hans yttre menniska.
Nicke Hult var en undersätsig, starkt bygd yngling på 2
alnar och 13 tum, med ett bredt, frodigt ansigte, omgifvet af
ett småkrusigt, mycket blondt hår, hvars färg betydligt
kontrasterade mot den rödlätta hyn. Nicke Hult hade ett
par små, något pliriga, ljusblå ögon, som voro temligen
utstående och icke hade ens en skugga af ögonbryn. Näsan
var af den vanliga, afvigvändt romerska sorten, och emellan
den och den frodiga, tvådubbla hakan, befann sig en liten
mun inklämd som en stackars trädkåk emellan ett par stora
femvånings hus, och i följd deraf litet generad öfver det
storartade grannskapet. Men kring den lilla munnen lekte
det allra godmodigaste och frommaste löje i verlden; det
tycktes som om det varit för den munnen alldeles omöjligt
att säga nej — och så var det äfven.
Jag sade att Nicke Hult var en yngling, och det var
han också, fastän han hade sett sina modiga fem och tretti
vintrar med thy åtföljande somrar, höstar och vårar. Den
som såg honom första gången kunde omöjligen tro att han
var mera än högst fem och tjugo år, så slät var den
rödlätta pannan och de runda kinderna, och så lätt och
spänstig var gången, fast hela figuren såg välfödd och treflig ut.
Nicke Hult var i allmänhet mycket elegant i sin
klädsel, och hade alltid utmärkt blanka stöflor. Han tyckte
mycket om ljusa kläder och grå hatt, och när han en
vacker sommardag kom så utstyrd, var hela figuren — med
undantag af stöflorna — till den grad ljus, att den nästan
stötte på dimfigur. Och såg man honom då händelsevis på
litet afstånd och morgonen var bara en smula töcknig, så kunde
man nästan tro att det var ett par väl blankade stöflor
som vore ute på promenad, — allt det öfriga förtonade
sig i luften.
Och ändå var Nicke Hult visst icke någon dimfigur,
eller någon fiktion. Han var den allra konkretaste verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
