Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oupphörligt, och fru Pipelin gret redan som om hon varit
piskad, innan kyrkoherden ännu hade hunnit böija. När
han väl börjat, var hon så upprörd, att en af marskalkarne
måste gå efter vatten åt henne och skaffa henne en stol.
Kamrern såg också rörd ut, och snöt sig gång på gång
med ett ljud, liknande det af ett posthorn. Just som
pre-8ten började med orden: “Jag frågar dig, Fredrik August
Pipelin, om du vill taga denna dygdädla jungfru Sebastina
Cecilia Adelgunda Krumroth till din äkta maka...“ etc.
etc.... hörde Nicke Hult en ljuf och tjusande stämma helt
tätt bakom honom hviska med det mest smältande uttryck:
“Gud! hvad han är söt!“ och när han vände sig om för
att se hvarifrån hviskningen kom, såg han den vackra Clara
Starks ögon riktade på sig, och såg henne helt hastigt slå
ned dem och rodnande vända sig bort.
Nicke kände sig så lycksalig, att han höll på att tappa
armstaken.
Vigseln var förbi och gratulationerna började. Som
Nicke kom fram för att gratulera bruden, hvilken satt i
en soffa, omgifven af sina tärnor, kände han någon som
knuffade honom åt sidan. Han vände sig om och fick se
Figge Bergström.
“Ser du, Nicke!“ hviskade vännen, “den vackra Clara
ser på dig! Du lyckliga ost!“
“Åh, så du pratar!“ svarade Nicke, och tittade åt
soffan.
Och minsann hade icke Figge rätt. Den vackra Clara
såg verkligen på honom, och det hade en sådan effekt, att
Nicke blef alldeles vimmelkantig, och när kan kom fram
till bruden, så visste han icke om han var på begrafning
eller bröllop, och höll på att beklaga i stället för att gratulera.
Så böljade skålarne, och Nicke kom med sitt poem
för brudtärnorna. Det gjorde denna gång stormande lycka,
och som han slutat uppläsningen deraf och bugade sig för
tärnorna, hörde han åter den tjusande rösten, som på
nytt läspade: “Gud, hvad han är rysligt söt!“
Och nu var det aldeles ute med Nicke Hult! Han
blef så gränslöst förtjust, att han särskildt bad att få klinga
med den vackra Clara, och när hon med ett friskt, klingande
skratt sade sitt “Tack så mycket för de vackra verserna,
goda kunglig sekter,“ så tyckte Nicke Hult att lagerkrö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
