Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nicke Hult kysste brefvet ännu en gång, och gick hela
dagen till den grad i älskogstankar, att han, då han i
verket skulle sätta upp en skrifvelse till Kongl. Maj:t, böijade
med kgl. hedersbror och sekterare i stället, och slutade
med "Jöns Stark", hvilket hade till följd att han blef
utskrattad af kamraterna, och fick en basiliskblick af
presidenten, som annars hade varit tillräcklig att skrämma
lifvet ur honom, men som nu icke åstadkom någon annan
effekt än att Nicke med ett saligt leende bugade sig och
på presidentens tillsägelse att skrifva om inlagan genast,
svarade: "Ja, hulda Clara!" hvilket presidenten lyckligtvis
icke hörde, emedan han just med detsamma tog sig en
dugtig pris snus.
På middagen var han lika konfys. Han åt soppa med
knif och gaffel, och en ganska seg kalfbringa med sked,
och märkte icke misstaget förrän kyparen upplyste honom
derom, och då svarade han återigen:
"Ja, jag vet — jag vet, Clara lilla!"
När han kom hem på eftermiddagen och Stina tog
emot honom med en sur min, och icke kunde begripa hvad
i Herrans namn han gjort som låtit henne vänta med kaffe
ända till klockan fyra, — ty Nicke drack alltid kaffe hemma,
for besparing skull, men åt deremot aldrig andra än
sön-dagsmiddagarne hemma, hur mycket än Stina grälade, —
så svarade han återigen i det han drog sin lilla mun till
ett det ljufvaste löje man ville se:
"Tyst, Clara Ulla! det blir nog bra med det!"
"Clara mig hit och Clara mig dit!" mente Stina, "jag
heter Stina och vill behålla mitt ärliga namn, som är mig
i dopet gifvet och i lifsens bok inskrifvet — kom han det
ihåg! Men hvad i Herrans namn är det för en Clara som
unga herrn har fått i hufvudet på sig?"
"I hjertat, Stina!"’ suckade Nicke, "i hjertat! Ack,
Stina, det är inte värdt att dölja det längre för dig! Jag
är kär, Stina, dödligt kär, kär ända in i evigheten, Stina."
"Nu igen! Ge mig si! det är väl sju och sjuttionde
gången sen han blef torr bakom örona! Nå, hvad är det
för en juvel som nu ä’ på tapeten då? Har han gått åstad
och fått tag i någon töcken der slinka igen, som den der
på Lidingöbro, som var så rasande rar för ett halft år sen?"
"Stina! vanhelga inte min ömma känsla med sådana
der vulgarismer!“ sade Nicke patetiskt, "men Stina vet inte
hvad kärlek är, derför förlåter jag henne!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
