Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Mjuka tjenare, herr kunglig sekter!“ sade Edvard i
det han skakade Nickes hand, “men om jag inte misstar
mig, så ha vi träffats förut!“
“Det kan jag verkligen inte påminna mig,“ svarade
Nicke temligen snäft, “jag vet inte att jag förut har haft
den äran.“
“Jo, tänk efter bara! Fast jag inte då hade den här
drägten på mig ännu. Det var i Upsala. Kunglig
sektern skulle just bege sig af derifrån, när jag kom dit för
att ta studenten. Det var på en sexa på Eklundshof. Mins
inte kunglig sektern den der sexan för docenten Lund?“
“Jaha... ja, nu tror jag, jäg’kommer ihåg! Mjuka
tjenare, herr löjtnant!“
“Åh tusan, det är långt dit ännu! — Men jag tror
här har varit blodsutgjutelse å farde?“
“Ah,“ svarade Nicke med ett förläget småleende, “det
var bara mamsell Stark som....“
“Var det Clara ?“ frågade den unge mannen med en
varm blick bort åt soffan, der Clara slagit sig ned
bredvid unga fru Pipeliij, “ja, min kusin är en liten mordisk
byting! Det känner jag till. Men efter som vi nu träffas
så här å propos, ska vi inte förnya bekantskapen med ett
litet glas punsch? Jag kommer från kasern, och har inte
fått så mycket som en dryck vatten en gång.“
“Jo, jag tackar ödmjukast!“ svarade Nicke och gick
med ut, ty det gick naturligtvis icke an att vara oartig,
fast han helst hade önskat kusinen så långt som vägen räckt.
“Tycker inte kunglig sektern att kusin Clara är en
rasande söt flicka ?“ frågade den unge Martissonen, sedan
de väl kommit ut till punschbordet, - - “men skulle det
inte kunna gå an att vi lade bort titlarne, när vi i alla
fall träffats i Upsala? Ja, Gud vet om vi inte till och med
gjorde det der, fast vi sedan inte ha träffats. “
“Ja, jag kan inte så precis säga; men nog tyckte jag
att... att det liksom föresväfvar mig något sådant, “ sade
Nicke, som ansåg det för den största oartighet i verlden
att afslå ett brorskålsanbud, äfven om personen var honom
aldrig så obehaglig, och som derför hade nästan lika många
bröder som han hade bekanta.
“Tjenare, bror! Mitt namn är Nicke Hult!“
“Och mitt är Edvard Stark? Skål, hederspascha!“
Svart på hvitt. III. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
