Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt hälsades med stort och välförtjänt bifall,
påminner jag mig en liten episod som jag här vill
anföra som bevis på hur äfven en begåfvad och
god skådespelare kan vara slaf af vanor och
beroende af tillställningar som egentligen ligga helt
och hållet utanför det konstnärliga området. När
vi vid repetitionen af operan kommo till den
stora scenen i tredje akten, där Gessler tvingat
Tell att skjuta äpplet från den unga sonens hufvud,
kom Simonsen fram till mig och bad mig att för
allt i världen skaffa honom en praktikabel sten
framme på scenen, en sten som han kunde springa
upp på, när han utropade sin stolta replik: »Nu
er jeg atter Wilhelm Tell», ty det var han van vid
från »det kongelige» i Köpenhamn.
Han fick också sin sten, men aldrig var han
väl mindre den enkla schweiziska
fosterlandsvännen än när han med en stor operagest sprang
upp på stenen och i balettposityr utropade de
anförda orden, hvilka dock slogo an äfven på den
svenska publiken och hälsades med en dundrande
applåd 1 Jag var inte litet rädd för att vår
Wilhelm Tell, Lundqvist, skulle göra efter språnget,
nien till hans stora heder får jag sanningsenligt
intyga att det gjorde han aldrig.
Inom tonernas värld skulle döden också ställa
till kungssorg detta år, då han i slutet af februari
ryckte lyran ur August Södermans händer. Som
en rättvis gärd åt hans minne gaf Stora teatern
den 9 mars till förmån för hans efterlefvande
familj »Bröllopet på Ulfåsa», föregånget af
uvertyren till »Orleanska jungfrun» och med
entre-akter af den utmärkta tonsättaren. Publiken visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
