Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Öfverblick och bokslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog anse böra vara utesluten, när det gäller
konstnärliga institutioner med epitetet »kunglig» som
ursprungsbeteckning. Men som troligen ingen af
dem kunnat blifva byggd, om inte bolagsväsendet
och det syndiga spelbegäret begagnats som motorer,
så få väl idealisterna hålla inne med sitt klander
och låta fem vara jämnt i detta fall som i så många
andra hår i världen.
Gn annan himmelsvid åtskillnad emellan förr
och nu visar sig uti den ställning som
skådespelarna nu intaga emot den som de då med få
undantag fingo nöja sig med. Ty då var ännu
skådespelaren ett slags paria, som man nog kunde
hylla när han framträdde på scenen, men som
man helst gick ur vägen för när han i sina
vanliga, ofta nog ganska luggslitna kläder trädde
utanför portarna till konsttemplet eller teaterladan. Att
detta mitt påstående icke innebär någon öfverdrift,
bevisas bland annat af det bekanta faktum att
Stockholms lärftskramhandlare mangrant gingo
ner till teatern för att hvissla ut Georg Dahlqvist
vid hans första debut. Och de gjorde icke detta
därför att han var misslyckad i sin roll, ty det
kunde de ju inte veta förut, utan därför att han
ansågs hafva fläckat kårens anseende genom att
stänga sin bod och gifva sig in till teatern.
Nu är detta lyckligtvis en öfvervunnen
ståndpunkt och jag tror inte att man nutnera ens i
landsorten kan få höra något motstycke till den
afstraffning som en hederlig rekvisitör i
Helsingborg tilldelade ett par pojkar, hvilka i början af
femtiotalet räckte lång näsa åt en af mina
kamrater under det att de ropade »komediant» efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
