Arbetareförsäkringen är ett af våra dagars brännande spörsmål. Man har kommit till insikt om att det är en stor orättfärdighet, som samhället begår, då det låter kroppsarbetaren eller tjänaren slitas ut i dess tjänst och närdetta är skedt — kanske redan vid en ålder, hvilken andra betrakta såsom medelålder — lämnar honom åt sitt öde att taga sig fram bäst han kan eller på sin höjd hänvisar honom till fattigvården, hvars understöd han måste utbedja sig som vore det en nåd för honom att få lefva. Man har kommit till insikt om det orättvisa häruti, och den insikten har banat sig fram hastigt och oemotståndligt. Man har funnit, att arbetaren och tjänaren äga en rätt till understöd, sedan de blifvit till arbete oförmögna, och att understödet bör tillerkännas dem utan ansökan eller begäran, helt enkelt såsom deras medborgerliga rättighet. Det är häruti som den stora skillnaden ligger mellan arbetarepensionering och fattigvård. Men likasom andra medborgare äga äfven arbetare och tjänare, så vidt som de öfverhufvud vilja anses och behandlas såsom fullmyndiga medborgare, skyldighet att, i den mån de det kunna, själfva sörja för sin ålderdom. De taga ju lön för sina tjänster likasom andra samhällsklasser taga betaldt för sitt arbete i samhällets tjänst, och om än deras löner äro jämförelsevis små, så kunna dock besparingar göras för framtiden af dem som af andra. Och — jag upprepar det ännu en gång — vilja arbetarna behandlas såsom fullmyndiga medborgare, så må de ej klaga öfver att äfven från dem fordras ett bidrag till den stora arbetarepensioneringen.