Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
;t:<ljr /’mi f a ii : Äro renar skadliga eller
nyttiga för skoijens återväxt och trefnad > norra
Finlands la fbärande marker?
refererades al Ö/virf. F. AI Lagerblad sålunda:
lledau vid flere först möleo har ron frågan varit under
diskussion och har småningom den åsigt gjort sig gUllaudc
att renen är for skogen skadlig endast i de trakter af
landet, der triid måste fällas för dess näring och hvarest den
uteslutande utgör de förmögnastes egendom, men ull i
Lappmarken åter, der renen är lika oumbärlig för fal lig som
rik, der delta, mer än andra härdiga djur drager sin herre
uti köld genom snöstormar och drifver saml förser honom
med kläder och föda, är renen lika nyttig ltir skogen som
oumbärlig för befolkningen. Som det är nyttigt alt se
allting i sitt rätta ljus, skall jag taga under särskådande
denna, till obestridd trossats öfvergångna åsigt, för att i den
händelse, alt renen traktvis möjligen åstadkommer större, på
klimatet menligt verkande skador, hut kan sökas häremot,
utan all likväl någon förföljelse mol renen iscensattes.
Allmänt framhålles att i Lappmarken, der renlafven
öfverallt anses vara hög och lät, renen vid afdelningen af
lafven uppskrapar denna och härigenom bereder lallfröet
möjlighet att nå marken, hvarigenom återväxten befrämjas.
Denna sals skulle möjligen ega sin riklighet, om det
vore bevisadt, alt lallfröet gror sämre i den fuktiga renlafven
än på den alskrapade, mullfatliga, af sol och vind torkade
marken och 0111 renlafven verkligen öfverallt i Lappmarken
skulle förekomma lång, tät och i riklig mängd, men delta
iir alls icke fallet. I Enontekis, och jag I ror detsamma är
fallet i Enare, sammanfaller del rikligare renlafbältel med
lallgränscn. Ofvanom denna linnes nog laf, men icke mer
så frodig som uti skogsregionen. Alt skogsgränsen
fordomdags sträckt sig betydlig», mera mol norr är obestridligt och
antagligt iir äfven, alt den rikligare renlafven följt denna
gräns ål. De renhjordar, som funnits norr om denna gräns,
har derföre sökt sig dit, och har stora niäugder djur
samlat sig här saml genom sin talrikhet förslöit uppkommande
plantor och ungskog och delvis äfven bidragit lill de
enstaka stående äldre trädens död. Plantorna förstör renen
mest genom tramp och med skrapandet vid sökandet efler
föda saml uppväxande ungskog genom alt mot de unga
trä-deu vid hudiossniugstiden skafva sina horn, tills träden
be-röfvas både qvistar och bark. Jag har hört Enaiihor för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
