Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänder utgöra äfven en prydnadsartikel och bäras antingen
i öronen eller uppträdda på ett snöre kring halsen.
Tatuering har förr varit ett allmänt bruk bland
maorerna, men börjar mer och mer försvinna. Man får dock
ännu se gubbar, som hafva ansiktet så fullsatt med
allehanda mörkblå ringar och slingringar, att det icke finnes
så stor fläck fri därifrån, att man kan få plats med en
fingerspets. Kvinnorna tatueras först efter giftermålet och då
endast på haka och läppar. Anledningen till dessa
bestämmelser vid kvinnans tatuering får man kanske söka i det
förhållande, att hon enligt forna lagar såsom ogift var
stammens gemensamma tillhörighet. Sedan hon fått märket på
hakan, behöfde hon icke underkasta sig någon annans vilja
än sin mans. Bland männen hade hvarje stam sitt egna
tatueringsmärke, och höfdingarna voro mest och prydligast
tatuerade.
Maorerna voro förr skickliga träsnidare, och de
konstnärligt utskurna bilderna framför deras rådhus och
visthus-bodar lämna oss vackra prof på hvad de kunde
åstadkomma i den vägen.
Maorerna hafva ett egendomligt sätt att gå till väga
vid begrafvandet af sina döda, och bruket därvid är kanske
det, som mest oförändradt bibehållit sig till nuvarande tider.
När en person ligger på sitt yttersta, samlas hans anhöriga
kring honom för att, om man så må säga, vagga honom
in i den eviga sömnen medelst en allra minst för en döende
angenäm eller välljudande sång. När släktingarna sålunda
så godt som »sjungit ihjäl» den sjuke, bortföres liket till
hafsstranden, där det utan ceremonier nedgräfves i sanden,
och där får det kvarligga ett års tid. Då året gått till ända,
uppgräfvas benen och skrapas väl rena, hvarefter de
hopsamlas och bortföras till någon af de s. k.
begrafningsgrot-torna, som ofta nog ligga många mil därifrån; och nu är
det egentligen, som begrafningsfirandet, bestående i ett
ymnigt förtärande af fläsk och potatis, äger rum. Dessa
be-grafningsgrottor äro vanligen djupa bergsklyftor, belägna i
de mest otillgängliga bygder, och anses för heliga. Hvarje
plats, som är helig, är äfventyrlig att beträda, och ve den,
som af nyfikenhet eller annan obehörig anledning söker
intränga i dessa grottor! Skulle en maori få kännedom där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
