Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han norr ut till det ställe, där Somerset-Nilen genom
Mur-chisonfallet löper ut i sjön. Baker var ense med Burton
därom, att Tanganjika måste vara en af Nilens källor, men
trodde, att Albertsjön var en mycket viktigare källa.
Upplifvad af Burtons, Spekes, Grants och Bakers
upptäckter, drog den namnkunnige skotten David Livingstone
ut på sin sista stora resa (1865—73) för att finna Nilens
källor, som han sökte mycket längre mot söder än de
nyssnämnde upptäckt3fararne. I mars 1866 landade han på
Afrikas östra kust några mil norr om Rovumas mynning.
Han följde floden under största delen af dess lopp, reste
så åt sydväst till Njassa-sjön, hvars östra strand han följde
ända till sjöns södra ände. Därifrån reste han mot
nordväst och sedan mot norr, upptäckte Tschambesifloden (jan.
1867) och nådde södra ändan af Tanganjika i slutet af mars
1867. Det var hans mening att följa Tanganikas västra
strand mot norr, men denna plan blef han sedermera
nödsakad att uppgifva. I stället vände han sig mot väster
och upptäckte sjön Moero. Under ett längre uppehåll hos
negerkungen Kazembe fick han godt tillfälle att utforska
denna sjö och upptäckte dess aflopp Lualaba; han hörde
också talas om ett tillopp, Luapula, som skulle komma från
en sydligare sjö, Bangveolo, i hvilken han trodde att floden
Tschambesi utmynnade. Efter att hafva undersökt Moero
tänkte Livingstone att resa norr ut till Tanganika, men
landet var så öfversvämmadt, att han nödgades vända om
(april 1868). Han reste då tillbaka till Kazembe för att
bedja honom om vägvisare till Bangveolo. Att detta var
helt annat än en lustresa, synes af hans dagboksanteckning
af den 17 april: »Passerade Luabo på en 50 alnar lång
bro med öfver en half fjärdingsvägs öfversvämning på båda
sidor och kom förbi många byar, anlagda på små kullar,
som höjde sig öfver de öfversvämmade slätterna. Det
djupaste stället, oafsedt Luabos stränder, var en gräsbevuxen
slätt väl tre fjärdingsväg bred, som sträckte sig längs
utmed Moero. Vi måste vada i hela fyra timmar, ty bottnen
bestod för det mesta af klibbig, svart gyttja. På stigen
hade de vägfarandes fotspår efterlämnat hål, och då man
icke såg dem, sjönk man ofta ända till midten af
skenbenet; det var då svårt nog och i hög grad tröttsamt att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
