Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ett rödaktigt, osande fackelsken. I morgonens mörker
ser det mycket egendomligt ut.
Nedfarten i dessa grufvor sker ej med hjälp af sådana
hissapparater, som brukas i England och Belgien. Man
låter här ett järnbantåg löpa ned i schakten genom en brant
sluttande tunnel. Grufarbetarne, som nu alla äro samlade
vid nedgången till tunneln, taga plats i de små öppna
vagnarna, en tio man i hvar vagn. Där höras inga kommando
rop och växlas icke många ord, men på slaget 7, när pipan
ljuder, sättas tågen i gång, och på olika vägar sänkas 4,000
människor med våldsam hastighet ned i jorden.
Jag var klädd i bergsmansdräkt och hade fått plats på
den främsta vagnen vid sidan af en arbetarförman, Jim
Lether, en riktig Herkules; om hans ovanliga styrka fick
jag strax en föreställning, då han med sin väldiga högra
näfve tog och lyfte mig öfver på ett annat säte. När han
talade till mig, sade han alltid »min gosse». Men till en
början var intet tillfälle till samtal. Med växande fart
susade vi genom det ofantligt långa röret ned i bergets inre.
Befann man sig på den första vagnen och hade ögonen
riktade in i mörkret, väntade man hvart ögonblick, att tåget
skulle slungas mot en vägg. Men väggen upplöste sig
i luft, som hven om öronen, först iskallt, sedan allt varmare
och till slut svafvelluktande. Då hastigheten slutligen
minskades, befunno vi oss 900 m under jordytan. Vagnarna
tömdes långsamt, och arbetarne, som buro sina spadar och
hackor på axeln och sin lilla flaska i handen, försvunno i
alla riktningar. Från den plats, där jag stod, såg det ut,
som om de mörka gestalterna gingo rakt in i kolväggarna,
men snart fick jag klart för mig, att jag stod i en vidsträckt
hall, från hvilken grufgångarna strålformigt utbredde sig åt
alla sidor. Hvart jag vände blicken, såg jag ljuspunkter,
som snart försvunno i fjärran,
»Kom nu, min gosse», sade Jim, »så åka vi en liten
tur ut på landet». Jätten tog min arm, och vid det svaga
skenet af lamporna, som vi buro i mössorna, trefvade vi oss
npp genom en grufgång, från hvars innersta mötte oss en
doft af hö och gödsel. Vi befunno oss i ett schakt, som
nyttjades till stall och där det var plats för omkring 100
mulor. Jim tog ut en af dem, lade på selen och spände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
