Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
månaders expedition, som han företagit genom Guayanas
nrskogar, ensam europé med ett följe af tio indianer Han
hade blifvit en gammal man på den färden; åtta månader
tillsammans med halfvilda indianer, hvilkas språk han icke
förstod, och som han icke kunde lita på, hvarje dag
kämpande sig fram ett litet stycke i skogen — tre till fyra
kilometer — öfverallt utsatt för att möta ormar och andra
giftiga kräldjur. Om dagen hördes intet ljud, men om natten
vaknade allt upp, moskiterna surrade, puman och j agnaren
röto, tusentals djur höjde sina röster till en gräslig konsert.
Han kom ändtligen till en liten stad på Guayanas kust, fick
gula febern och kom hem, darrande och svag som en gubbe.
Men från ångbåtens däck ser en urskog ganska
behaglig ut. Här och där ser man en liten »chagra», en indiansk
hydda, med därtill hörande bananplantering. Hela den
brunröda familjen står på stranden och stirrar på ångbåten;
Männen ha vanligen på sig ett par trasiga bomullsbyxor,
kvinnorna en brokig kjol eller också intet alls. Men de
taga sig väl ut med sin spänstiga hållning, sitt långa svarta
hår, sin kopparfärgade hy och sina kolsvarta ögon. Chagran
är torftig och täckt med palmblad. Vinden spelar igenom
bambnväggarna, regnet tränger ned mellan fogarna, men
indianens lif är fritt som det vilda djurets, hans egen vilja
är den enda lag, han böjer sig för. Än ilar han pilsnabbt
öfver vattnet i sin lilla kanot på sköldpaddfångst eller ligger
inne i urskogen, lurande med sin långa båge för att sända
sin pil i en tapir, än dåsar han i sin hängmatta, medan
hustrurna fläta hans hår eller laga maten åt honom.
Dagen efter vår afresa kommo vi till Santarem, en
tämligen högt belägen plats. Staden består af 5 till 6 hus,
som bebos af européer, och ett halft hundratal indianhyddor.
Vi kommo dit kl. 1 på eft. m., men på den tiden af dagen
kan det icke vara tal om att företaga någon utflykt. Man
ligger så lätt klädd som möjligt i sin hängmatta och svettas.
För ett tjugotal år sedan öfverföll indianstammen Tocantin
staden midt på natten. Icke en enda människa slapp undan.
Alla blefvo dräpta eller släpade in i urskogen och troligen
uppätna. »Gud är stor, men skogen är större», säga indianerna.
Åtminstone är den så stor, att den mänskliga rättvisans arm
ej kan nå missdådare, som flykta in i skogarnes djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
