Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Turen från Parå till Manåos tog hela fyra dagar. »Bara
icke den gula febern är i Manåos», var det ständiga
om-kvädet. Den skulle vi nu tids nog stifta bekantskap med,
men ingen visste då, hvem som var bestämd till offer.
Fjorton dagar senare lågo sex af oss passagerare i jorden.
Slutligen kommo vi till Rio Negro (Svarta floden), en
väldig flod med 3 km bred mynning; den har i olikhet med
Amazonfloden mycket mörkt, nästan svart vatten. Vi styrde
omkring några skogbevuxna öar in i floden; ännu ett par
skarpa vändningar och framför oss låg Manåos, solbelyst,
ljust och vänligt. En stor hvit kasern till vänster, en
öfver-byggd torgplats till höger, i midten ett stort torg, omgifvet
af palmträd, små hus och kojor. Där bakom utbredde sig
den egentliga staden. Ett par hvita, förfallna kyrkor, större
och mindre hus vid krokiga gator, några öppna platser,
om-gifna af palmträd — det hela infattadt i den mörka, tysta
urskogen.
I denna stad med dess 16 tusen invånare i hjärtat af
Sydamerika råder ett lif och en verksamhet, som måste
väcka förvåning hos hvarje främling. Här som nästan
öfverallt i Sydamerika är det invandrande européer, som sköta
handeln. Ångbåt afgår härifrån blott en gång i månaden
till Yquitos och vi hade den oturen att komma jämnt en dag
för sent till den senast afgående, så att vi måste vänta
här en hel månad. Tropikernas gissel, den gula febern,
härjade Manåos vid vår ankomst; dagligen drogo liktåg
genom gatorna. Sjukdomen säges vara värst mot
främlingar, och detta bidrog just icke till att öka vår glädje
öfver det ofrivilliga, långa uppehållet där. Två dagar efter
vår ankomst uppskrämdes vi genom underrättelsen om att
en af våra reskamrater hade dött i febern. Det var en
ung portugis; han gick sjuk till sängs på aftonen, nästa
morgon var febern i full gång. Kl. 11 förmiddagen dog
han, och kl. 3 förde likvagnen honom förbi det hotell, där
jag bodde. Inom elfva dagar dogo sex af de fjorton
människor, som med mig kommo till Manåos. Själf blef jag
svårt sjuk och trodde, att min sista timme var slagen. Jag
kom mig dock; det var icke gula febern jag haft, utan ett
häftigt anfall af klimatfeber.
Jag gjorde i Manåos bekantskap med rätt många yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
