Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— XXVIII —
vexer och det ej sällan till ett antal af 6 à 8 i flocken. Vårtiden
vid inträffande skarp skara äro de icke svåra att fälla, då
densamma sönderskär senorna på benen och gör att han lätt
upphin-nes af hundarne, mot hvilka han då liksom i ränntiden omkring
midsommar gör motstånd, så att den snabba skidlöparn kommer
inom skotthåll. Bästa jagten sker ju starkare det stormar. En af
de sammansvurne Jägrarne går då emot vinden åt den trakt af
berget, der man förut vet att Elgarne hafva som det kallas gjort
stånd eller uppehålla sig för någon längre tid, hvarom skogen och
marken alltid Dära vittne.
Med en dresserad hund i ledband, nalkas han stället så tyst
som möjligt och af densammas åtbörder, som då icke skäller och
i Djurens närmare granskap reser sig på bakbenen, avancerande
rakt till målet, är lätt att finna när geväret bör vara färdigt. På
det sättet lyckas ej sällan att fälla en och annan; men vanligen
sker Djurens uppbrott innan skytten hunnit blifva dem varse; ty
Elgen är det mäst rara och finluktande djur; men med flygten,
som alltid sker mot vinden är han dock icke alltid fri äfven om
han skulle undgå de i bakhåll placerade skyttar, ty Elgen gör
ferna 3:ne vidlyftiga bugter likt en hare, innan den sträcker, for
e lössläppte hundarne, som då med stormande skall drifva honom
omkring i bergen. Fullväxt väger han omkring 60 Lffi med 12
grenar på hvardera af de ståtliga hornen, hvilka han hvarje år
måste fälla. Dessa horn slår han ned efter ryggen, när han
springer och med nosen åt vädret skyndar han fram likt en liten
molnsky för vinden öfver de sankaste mossar, der han för att hålla
sig uppe, synes lägga hela bakkroppen horisontelt efter marken.
Någon gång har det händt att kon blifvit träffad under kalfningen
och kalfven tillvaratagen, men sällan hafva de trifvits i tama
tillståndet. Elgens kött är mörkt och groftràdigt, liknande
harekött, men välsmakande. Den porösa nuden sämskas och däraf
förfärdigas de starkaste knäbyxor, hvilka kunna gå i arf genom
ett par mansåldrar. Den duger icke till slädhud, emedan
broddén eller håret sitter mycket löst, hvaremot detta sednare är
förträffligt till stoppning i sehlar och meubler. Hornen förvaras
mäst till sirater och rarieteter och någongång har jag sett dem
sammanfogade till ett slags sitt stol. Af Rofdjur träffas icke
sällan björnar, men vargar i myckenhet, hvilka här yngla i
bergs-skrefvorna och göra såväl vinter som sommar stor skada på såväl
större som mindre boskap, samt är otroligt närsökna. Sjelf har
jag mången gång med min trogna hund i sällskap, varit vittne
till deras djerfhet. Vid ett tillfälle hoppade ett gråben, ty de kalla
honom så, öfver medhufvudena på den långa vårskidsslädan, hvari
jag åkte, grep hunden med ett nätt fäste öfver nacken och släppte
ej, förrän jag i ifvern kastade och träffade honom med min
vintermössa. De stryka vintertid förbi ladugårdar och öfver
bodgårdar högsta dagen, samt gripa nästan alltid något med sig till kost.
Dessa djur egde en särdeles lycka att åtminstone undkomma mig,
när sådana skott voro ifråga. Det hände sig en vinterqväll, att
jag med harmsen blick fick beskåda en ei mera än på 10 alnars
afstånd i den djupa mjälla snögen sittande Ulf, under det mitt
gevär, som annars sällan klickade, då gjorde det 3:ne särskildta
gånger, en annan gång att geväret ej var laddadt; och en annan
att skottet blifvit vått o. s. v. Finnarne tro att dessa djur äro
förtrollade eller ega gemenskap med något ondt, som så underlägen
bevarar dem. Understundom måste de dock i djup snö, då skaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
