Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande öfversikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 INLEDANDE ÖFVERSIKT.
vunna freden större än i vårt land, som i nära étt decennium
hade suckat under det mest tryckande fientliga ok.
Z. Topelius, så känslig för historiens pulsslag, har på ett
målande sätt skildrat fredsslutets intryck i vårt land. »Man
grät, man skrattade, man skrek, man omfamnade hvarandra,
bekanta och obekanta, vänner och fiender. — Alt var glomdt,
alt hvad man lidit, alt hvad man försakat, år af elände, ström-
mar af blod, hundratusende grafvar, armodet, hungern, lands-
flykten, döden, förtviflan, alt, alt var i denna stund förgätet i
den outsägliga, sälla känslan att åter äga ett fädernesland, ett
hem och en framtid». De samtida vittnesbörd man ännu äger
i behåll bekräfta detta. Freden prisades lika mycket i präs-
ternas predikningar som i skaldernas sånger. Äfven i de tor-
raste aktstycken talas om »den lyckliga», »den högst önskeliga»,
»den välsignade freden». En tacksägelsefest öfver fredsslutet
firades på hösten 1721, och man fasthåller ännu år efter år,
decennium efter deceunium vid denna stämning. Konung
Fredriks tid hyllas allmänt som den »fredrika», och det är det
största beröm man med detta epitet gifver densamma. Det
har till och med anmärkts, att den samtida generationen så
uppgick i sin glädje, att den icke hade ett ord af klagan öfver
huru dyrköpt den sist och slutligen vunna freden hade varit.
Men såsom Gabriel Lagus anmärker, må vi icke förvåna oss
häröfver: »Ett folk, som lidit så mycket som det finska, måste
anse äfven den dyrköptaste fred för en välgärning». Och samma
författare har rätt, då han säger, att »ofredens minne lefde
kanhända djupast i den värme och hängifvenhet, man hyste
för freden». Säkert är, att »under ingen tid har ordet fred haft en
högre klang; det tyckes som detta enda ord varit tillräckligt
att tvinga hjärtat till högre gång, som om tiden däruti sam-
manfattat det mest heliga, det mest upplyftande den kände».
Man kan icke utan rörelse läsa, huru de landsflyktige från
olika håll skyndade att återvända till det gamla, kära fäder-
neslandet. De skydde hvarken höstens stormar eller den
stränga vinterkölden. De kommo från väster och från öster.
Inga vedermödor på den ofta långa färden kring Bottenhaf-
vets stränder eller ur den tunga fångenskapen och träldomen
från djupet af det inre Ryssland förmådde afkyla deras brin-
nande hemlängtan. Den anblick, som här mötte dem, när de
omsider hunno målet för sin längtan, af ett ödelagdt, af fien-
den förhärjadt och utplundradt land, af grushögarna af för-
brända byar och städer, öde och människotoma trakter, förvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
