Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vetenskapliga litteraturen - IV. Naturalhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALHISTORIA. 177
stödde sig på bibelns auktoritet och ogillade därför alla läror
och system, som stodo i strid med densamma. Så finner man
att det kopernikanska systemet under hela iy:de århundradet
konsekvent förkastades af våra naturvetenskapsmän, medan de
i stället anslöto sig till det ptolemäiska eller Tyko Brahes på
geocentrisk grundval. Den bristande naturkunnighetens följder
yttrade sig närmast i böjelsen för vidunderliga hypoteser, i
vidskeplig tro på planetvärldens mystiska inflytande på män-
niskornas öden, i föreställningen om hemliga krafter i naturen,
som öfvade en magisk invärkan på alt lefvande o. s. v. I stäl-
let för att ägna naturen ett allvarligt studium fördjupade man
sig i fantastiska spekulationer eller barnsliga kombinationer.
Det var en naturalhistorisk metafysik, som i vissa antagna
allmänföreställningar sökte förklaringsgrunden till de enskilda
fenomenen. Man följde på naturvetenskapernas område samma
skolastiskt-dogmatiska metod, som var allmänt antagen under
teologins och latinherraväldets tid. Hvarje undersökning af
ett naturvetenskapligt ämne skulle ledas tillbaka ända till
syndafloden. Så sökte man under det ortodoxt-lärda tidehvarf-
vet bevisa, att den kemiska vetenskapen ledde sitt ursprung
från och fått sitt namn af Noachs son Cham. Sedan ursprun-
get kunnat föras så långt tillbaka som möjligt, blef den huf-
vudsakliga undersökningen att visa hvad i främsta rummet
bibeln och i andra rummet de klassiska och medeltidens auk-
torer uttalat såsom sin mening i den förevarande frågan.
Hvarje naturförklaring, som stod i strid med bibeln, bemöttes
vanligen med citerande af olika bibelställen eller med åbero-
pande af den heliga andes vittnesbörd. Näst bibeln åberopade
man de klassiska auktorer, som hade sysslat med naturveten-
skap, bland andra Aristoteles, Plinius m. fl. Därvid gäller dock,
hvad den senaste tecknaren af vår naturalhistorias tidigare
skeden förmäler, nämligen att våra författare på detta fält
knappast förmått fatta den naturåskådning, som Aristoteles
framlagt. Af obekantskap med naturföremålen hade de icke
sinne för den på iakttagelser grundade metod Aristoteles följde
i sin forskning och kunde därför ej häller tillägna sig de stora
allmänna synpunkter, under hvilka han systematiskt ordnade
sitt rika vetande1. Däremot syntes man vara mera förtrogen
med medeltidens naturfilosofer och den mystiska, astrologiska
och alkemistiska riktning, som företräddes af desamma. Men
1 Otto E. A. Hjelt, Naturalhistoriens studium vid Åbo universitet, s. 3.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
