Marssolen lyste riktigt varm mot husväggen, invid vilken de sutto. Svärmerskan drog åter fram sin hand och fattade med den Filips, som hon tryckte varmt, medan hon sänkte en genomträngande blick in i hans öppna ärliga blå ögon och sporde:
»Är det nu ock riktigt säkert, att den ställning, vari ni nu befinner er, på intet sätt oroar er och att den ej ger anledning till självförebråelse?»
»Ja, fullkomligt säkert», svarade Filip och kunde ej hjälpa, att han måste le. Han kom ihåg mötet på Skansen och huru han då i en liknande situation känt sig betydligt mindre säker.
Jenny såg honom le men behöll själv ett obrutet allvar, medan hon fortsatte, alltjämt seende in i hans ögon: »Ni har någon kännedom om Platon, herr Florton, inte sant?»
»Jo, någon liten, men dess bättre en något större om Kristus. Och, vad ännu bättre är, Kristus har en fullkomlig kännedom om mig. Han genomskådar mig denna stund, och vet allt, och därför har jag kunnat slå mig ner vid edra fötter så obesvärad och trygg.»
Medan Filip så talade, lyste hans ansikte av en överjordisk glädje och frid, som gjorde på fru Gordh ett outplånligt intryck.
»Jag är glad att höra er tala så», sade hon, »och då kan det vara lägligt för mig att tala om att ni denna gång träffat mig långt olyckligare, än vad jag var i september i fjor. Jag är för det första en genom det nedrigaste förtal vorden ärelös människa, vidare är jag en av sin egen make kallt bortstött kvinna, och sist av allt torde min sjukdom ha inträtt på sitt mest akuta stadium, och en snar död är säker. Detta sista faktum hör ju ej till de olyckliga. Tvärtom, det är det, som bereder mig den verkliga lisan i smärtan.»
Filip hörde henne tala, utan att det i hans ansikte kunde ses, att hennes ord gingo honom djupt till sinnes. Detta väckte hennes förvåning, och hon fortfor:
»Min olycka tyckes ej röra er. Har ni då intet medlidande med mig?»
»Välan, fru Gordh, om jag förefaller er oberörd, så är det därför, att jag icke känner mig övertygad om att olycka här verkligen är för handen. De förhållanden ni nyss relaterat äro icke alldeles främmande för mig. Doktor Rubenson har talat med mig därom; och vi ha varit ense om, att de verkligt olyckliga äro dessa, som beljugit och stött bort er.»
»Ja, nämn blott ej dessa för mig, herr Florton. Jag blir så bitter, då de komma mig i tankarna.»,
»Detta finner jag, efter människosätt att se, så förklarligt. Men om ni är olycklig, fru Gordh, så är det just för denna bitterhets skull.»
»Det kan ni ha rätt i. Jag skall försöka att härefter icke vara bitter. Jag hoppas i alla händelser, att de komma att få sitt välförtjänta straff.»
»Det bör ni icke hoppas, ty så länge ni det gör, kommer ni att känna er olycklig. Jag har någon smula, även jag, gett akt på lagarna för sådd och skörd på människolivets fält, och nödgas, fastän utan glädje, taga för absolut säkert, att de komma att få sitt straff. Men, domen åt Gud, fru Gordh!»
Den prövade kvinnan sänkte sitt huvud i allvarlig eftertanke. Det var tydligt, att Filips ord gjort starkt intryck på henne. Med en röst, lik ett i kärlek tillrättavisat barns, svarade hon:
»Edra ord gå mig djupt till sinnes. I grund och botten ser jag saken på samma sätt. Men det förundrar er väl ej, att jag blir bitter ibland?»
»Ingalunda! Det skulle vem som helst kunna bli under liknande förhållanden.»
»Ja, och ni med, inte sant?»
»Man bör kanske ej uttala sig i det man ej prövat, men nog känner jag det för närvarande så, som om ingen bitterhet av något slag skulle kunna hos mig ta överhand.»
»Det var mycket sagt det, käre herr Florton!»
»Ja, kanske, men Gud vet, att det är sagt utan förhävelse.»
»Det tror jag fullt och fast. Men jag måste tänka mig, att den som vittnar så om sig själv, gläder sig åt någon särskild livserfarenhet.»
»Ja, och så gör verkligen jag. Och denna erfarenhet står i samband med det för mig oförgätliga samtal vi båda tidigare haft. - Det var på Skansen. Jag gav er del av ett citat från Kepler, vari han säger sig ha 'tänkt Guds första tankar', då han sysselsatt sig en hel natt med att iakttaga himlakropparnas rörelser. Därpå svarade ni, att det syntes er, 'att de Guds tankar, som rörde sig om människans utkorelse i Kristus, voro ännu äldre. De orden lämnade mig sedan aldrig. Minnes ni, att ni yttrade er så?»
»Ja, jag tror väl.»
»Gott, jag hade något tidigare samma dag haft ett samtal i samma ämne med min far. Då vi begrundat skriftens ord om huru Guds tankar icke äro våra tankar, ja, att de äro så mycket högre än våra, som himlen är högre än jorden, kommo vi till det resultatet, att det som sålunda anfördes, icke kunde vara ett med naturnödvändighet förblivande förhållande utan ett genom synden åstadkommet sådant, varur det måste finnas en väg ut och in i Guds tankar. Min fader hade för övrigt länge känt den vägen, och jag beslöt att söka den.»
»Och har ni funnit den nu?»
»Jag tror så.»
Filip förtäljde här för fru Gordh om förloppet vid sin avgörelse för Kristus, de nattliga timmarna efter samtalet med doktor Rubenson. Den tungt prövade kvinnan lyssnade med stigande intresse. Slutintrycket blev, att hon insåg, att just denna avgörelse ännu fattades henne. Hon hade sysslat även hon i hela sitt liv med Guds tankar, sådana hon funnit dem uttryckta i skapelsen och i försynen; ja, icke ens hans allra största tankar, som rört sig om människans utkorelse i Kristus, voro henne främmande. Och dock, efter allt återstod henne ännu den erfarenhet, som skulle ha inneburit det personliga mötet med Kristus, honom som blev och för tid och evighet är Guds tankars trogna tolkning. Detta som hittills mera aningsvis förestått henne, framstod nu efter den unge mannens vittnesbörd med nedslående tydlighet. Mitt i allt det dunkel, varmed hon städse funnit livets problem omgivet, hade även hon tyckt sig skönja Kristus, stundom i rent Thorvaldsensk gestalt. Ja, hon kunde se honom nu, och hon önskade, att hon om ock blott för en liten, liten stund, varit för sig själv, medan hon kunnat säga även hon: »Herre är det du, så bjud mig komma till dig,». Dock fann hon det rådligast, att nu utfråga så mycket som möjligt den lycklige unge mannen vid hennes fötter.
»Jag hör», vidtog hon, då Filip slutat sin berättelse, »att ni har gjort en stor och värdefull erfarenhet, sedan vi senast voro tillsammans. Om jag skulle fråga: Vad ger er då er nya erfarenhet förnämligast för svar på livets gåta?»
»Att älska och förlåta», blev Filips raska svar.
»Älska och förlåta», upprepade Jenny. »Förlåta. Det där är avsett åt mig, det gissar jag.»
»Ja, jag skall villigt, tillstå det. Om er förmodan om en snart förestående död besannar sig, så ligger däri det allra största skäl att nu komma in i ett tillstånd, där det blir er lätt att av hjärtat förlåta. Så oändligt viktig är denna fråga, att för dess lösning allt annat bör få träda i bakgrunden. 'Du som släpar sista stenen upp till livets pyramid, vill du från dess höjd se scenen utan fasa, så äg frid.' De orden av Tegnér känner ni till, eller hur?»
»Jo, och jag har även reflekterat över dem åtskilligt i dessa dagar och kanske ännu mer över slutorden i samma odödliga dikt 'Fridsröster': 'Ingen ånger, ingen vrede till din sotsäng tränge sig! Stilla saligheter brede sina vingar över dig'. Dock - ja, ack ja, visst vill jag både glömma och förlåta, men . . .»
Svärmerskan tystnade. Hennes huvud sjönk ned i de omgivande filtarna, så att ansiktet till större delen doldes. Icke heller Filip yttrade något på flera minuter. Ett innerligt deltagande med den sjuka grep honom; men samtidigt erfor han gott hopp om, att här förelåg en bedrövelse, som skulle vändas i glädje. Då Jenny Gordh ånyo såg upp, syntes det, att tårar fuktat hennes ögon. Hon yttrade intet, men hon såg på den unge mannen med en blick, som om hon velat säga: Tag mig och led mig in i Gud, in i hans kärlek, där jag får lätt att av hjärtat förlåta.
Filip, som också tydde hennes känslor så, tog nu åter till orda:
»Ni vill förlåta, men finner det svårt. Ja, ingen människa bör undra på det. Och jag skulle för ingen del vilja uppkalla er till någon ansträngning i syftet. En sådan skulle ändå aldrig leda till målet. Här gäller att komma in i ett tillstånd, där kärlek, frid och förlåtelse går fram ur ert liv lika givet, lika naturligt, som doften ur blomman.»
Vid dessa ord såg svärmerskan upp såsom inför någonting riktigt stort. »Lika givet, lika naturligt som doften ur blomman.» Det där kände hon till. Blommorna voro alltifrån barndomen hennes vänner. Att njuta deras doft räknade hon bland det ljuvaste jordelivet kunde bereda. Kunde nu hon bli en blomma i Guds egen örtagård, en blomma som spred omkring sig kärlek, frid och förlåtelse lika otvunget, lika naturligt som blomman i trädgården sin doft!
Detta var frågan, som föddes av Filip Flortons ord i hennes hjärta, ehuru hennes inre ej var tillräckligt behärskat för att framställa den. Filip trodde sig likväl i stånd att i samma stund tolka hennes känslor.
»Måhända förefalla er dessa mina ord litet svårfattliga», fortfor han. »Så skulle de också ha förefallit mig fordom, ända till dess, att jag även i fråga om kärlek och förlåtelse sökte tränga in i Guds tankars helgedom. Jag begrundade åter och åter psalmistens ord: 'Ty så hög, som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är ifrån väster låter han våra överträdelser vara ifrån oss'. Jag såg Paulus upptaga denna tanke i ett av de djupsinnigaste ställen i den Heliga Skrift, nämligen Rom. 5:12 - 21. Summan av vad han där anför är att vad som än göres genom synden och av synden, så upphinnes och överträffas det dock av Guds nåd. Ju mera jag fördjupade mig i dessa stycken, ju tydligare blev det för mig, att Guds förlåtelse övergår människors föreställning om samma ämne lika mycket, som himlen är högre än jorden. Mitt eget förlåtande kunde icke få jämföras med Guds. Den mänskliga förlåtelsens lodlina räckte inte långt, om jag därmed ville mäta upp den gudomliga förlåtelsens oändliga djup. Jag grep mig an de mest omfattande bokliga studier av det stora ämnet och upptäckte ständigt nya vidder av Guds kärleks ocean. Men vad jag sökte, d. v. s. en sinnesriktning hos mig själv, som gjorde det lätt och naturligt att förlåta fullt och helt, fann jag icke på studievägen. Det hjälpte icke ens, att jag uppkallade mig själv till personlig ansträngning härför. Det var med mig som med de flesta andra. Jag kunde förlåta en oförrätt, men jag hade därmed icke glömt den; och det hände även, att jag förhöll mig kylig och reserverad gent emot den, med vilken jag ändock träffat förlikning. Jag hade så när givit upp min strävan till en verkligt gudomlig sinnesriktning på denna punkt, då plötsligt en röst ljöd i mitt inre: 'Se bort från de höga viktiga ämnena själva och se på honom, omkring vilken de alla kretsa. Se på Kristus!' Den rösten innehöll det förlösande ordet Från denna stund upphörde jag med mina bemödanden i syfte att bringa mig själv till ett förlåtande sinnelag. Jag tog mig grundlig tid att betrakta Kristus, helst i hans lidande för världens synd. Jag följde honom på hans Via dolorosa, hans smärtors väg. Det var särskilt ett moment i hans lidandes historia, som gjorde på mig ett outplånligt intryck. Det var inställelsen inför Hannas, översteprästen. Denne sporde honom om hans lärjungar och om hans lära. Härpå svarade Jesus: 'Jag har öppet talat för världen. Jag har alltid lärt i synagoga och i templet, där alla judar komma tillsammans, och hemligen har jag intet talat. Varför spörjer du mig! Spörj dem som hava hört vad jag har talat till dem. Se, dessa veta, vad jag har sagt'. Detta så fullt förklarliga och väl motiverade svar behagade inte den bredvid stående tjänaren. Denne brusade upp och i häftighet slog han Jesus rakt i ansiktet, i det han yttrade: 'Skall du så svara översteprästen'. Inför denna scen, sådan jag tänkte mig den, blev jag under läsningen ytterligt upprörd, och jag skulle ett ögonblick velat se Frälsaren flamma upp i rättmätig harm och säga: »Niding, vad tager du dig till!» Men det fanns intet i berättelsen, som gav liv åt min fantasi i den riktningen. Tvärtom. Jag måste föreställa mig min konung helt annorlunda. Min själs öga såg honom, då han tog med handen över blånaden efter slaget. Det låg ett obeskrivligt djup av kärlek i den blick, varmed han såg på våldsverkaren, medan han till honom talade och sade: 'Har jag talat orätt, så visa, att det är orätt, men har jag talat rätt, varför slår du mig!'
Synen var överväldigande. Jag sjönk ner inför den, och helt ofrivilligt vällde fram ur mitt hjärtas djup:
'Jesus, gör mig så till sinnes,
Såsom du till sinnes var.
I all nöd mig för till minnes,
Hur ditt kors du tåligt bar
Och om mänskor hata mig,
Jesus, lär mig likna dig:
Deras brott och nöd begråta,
Deras oförrätt förlåta'.»
Filip hade talat med tilltagande känsla och värme i rösten. Ännu en gång hade svärmerskan böjt sitt huvud ned i bädden av kuddar och filtar, varur nu endast den marmorvita pannan med de svarta lockarna syntes.
I samma ögonblick öppnades sakta dörren till verandan, och ut trädde en äldre kvinna med utomordentligt blida och nobla drag. Det var husmodern på stället, som kom för att i all vänlighet erinra fru Gordh, att tiden för hennes dagliga middagsvila på sitt rum nu var inne.
Filip Florton, som ögonblickligen reste sig upp, blev för husmodern föreställd av fru Gordh, som i ett ögonblick återvunnit sinnesjämvikt. Inviten till en stunds vila på sitt rum hälsade Jenny som särskilt läglig, ty hon kände behov av att bli ensam med sina tankar.
»För övrigt, herr Florton», yttrade hon, »föreslår jag er att också söka en stunds vila före dinern, som jag hoppas ni gör mig glädjen att intaga tillsammans med mig.»
Filip bugade sig.
»Säg», fortfor fru Gordh, vänd till den vänliga husmodern, »ni har ett rum för herr Florton, inte sant?»
Husmodern försäkrade, att så var, och med ett det allra soligaste leende inbjöd hon den unge mannen att följa sig. Filip, som känt huru fjälluften sökt, hade alls intet emot en stunds vila. Inkommen på det rum, han fått sig anvisat, lade han sig genast på en soffa och insomnade som ett barn.
