Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men skönheten fanns kvar i alla fall, den går
aldrig riktigt hort, när den en gång finns. Hon
hade en djup fåra mellan ögonbrynen. Som
ett hot, en anklagelse.
— Mot vem? sade Filippa upprörd.
— Det är just det besynnerliga, att det vet
inan inte ,sade mamsell Månson. Hon tog
hemligheten med sig. Men fröken ska få höra...
En flicka kom in och hredde lakan över
möblerna och satte blommande äpplegrenar i
vaserna. När jag sedan såg på Elvira, hade
hennes panna slätat ut sig.
— För att det blev fint omkring henne?
— Hon var ju död, absolut död, och ändå...
Flickan ville tala med mig därinne, hon hade
något att berätta, som hon äntligen ville jag
skulle ha reda på. Och hon ville inte säga det
till modern. Men jag tystade henne. ”Inte här
inne”, sa jag, ”de nydöda hör, vad man säger.
Vi går ut.” När vi kommit ut, visade hon mig
ett litet skrynkligt papper, som den döda
hållit i handen under hela dödsarbetet. Hon ville
tydligen ha det med i kistan. Det fick hon
också. Vi smusslade dit det, under
huvudkudden. Det var en brevlapp. Där stod
maskin-skrivet: ”Nej. X.”
— Var det allt, frågade Filippa i spänning.
Vilken grym man! Att kunna sända av en så
kort skrivelse till en kvinna i nöd!
— Ja, vi tyckte det var som en kniv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
