Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Filippa stannade. Det var henne omöjligt
att ej visa honom ett svagt leende. Hon hade
föresatt sig att vara stram och stel som
huggen i sten. Annars var hon ju falsk? Hon
hatade honom? Skulle hon då visa sig vänlig?
— Du kom mycket tidigare än du skrev,
Otto lilla? började fru Lindskiöld, sedan hon
återvunnit fattningen.
— Var det inte bra? Så hann jag hit, innan
fröken Sherman reste?
Han vände sig till henne och fortsatte:
— Så kunde jag få tacka er själv för ert
arbete. Och få beskrivning på, hur det hela är
ordnat.
Han var så oförbehållsamt och ärligt
lyck-salig, att det stod som ett skimmer omkring
honom. Fru Lindskiöld strålade, gamle
Lundgren strålade. Om det varit möjligt, skulle de
mörka plysehdraperierna också strålat.
Behöver det sägas, att det blev Filippa
omöjligt, att i två månader oavbrutet spela den
allvarliga roll, hon föresatt sig. Hon glömde sig
litet emellan. Det är ej lätt, när man är
naturlig och språksam, att spela en roll och vara
tyst. Men så fort hon kom ihåg sig, blev hon
stel och sträng. Och hon kom för det mesta
ihåg sig.
Men hon märkte, att hennes livsmod och
arbetsglädje tog av. Hon rannsakade sig själv.
Det är något jag lider av? Är det sorg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
