Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
honom. Hon hade ansträngt sig så länge, nu
fick det bli som kärleken ville. Vid Ottos sida,
vid hans axel kände hon en förlösande ro.
Detta var således slutet, trots allt? Det
förutbestämda ödet? Målet? Hamnen? Varför hade
hon spjärnat emot?
Hon tänkte på en sång, som Ina brukat
gnola vid spisen: ”Evighetens sälla strand”.
Hennes Amerika!... Vad kallades landet, där
Filippa nu var? Verklighetens eller
overklighetens rike?
Hon och Otto hade funnit varandra! Var
var hennes hat? Hade det försvunnit genom
en förtrollning? Skulle hon vakna?
Mellan hans kyssar kom en paus, deras ögon
möttes, de log, de skrattade, ett förläget litet
skratt ur hjärtat, som om de tog avstånd från
dårskapen att inte begripa, att de var ett.
Händerna möttes, kinderna möttes, barmarna
möttes, de andades snyftning och jubel. Kärlekens
genius surrade dem fast till varandra med sin
magiska spindelväv, vilkens osynliga trådar är
skapelsens starkaste järnkättingar.
Fru Lindskiöld blev förfärligt altererad.
— Du störtar honom, Filippa! Vad är det
för kärlek? Hans passion för dig har berövat
honom förnuftet! Men du har väl ännu kvar
en smula förstånd? Vill du ruinera honom?
— Ja!... Om jag bara tänkte på mig själv!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
