Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
evig. Man behöfver sålunda ej söka någon yttersta grund till
densamma i den mening, att det skulle finnas ett föremål, som en
gång för första gången åstadkom en rörelse; men i en mening kan
fråga uppstå om en yttersta rörelseprincip, nämligen det, hvarvid
tanken till sist måste stanna, då den går tillbaka från den ena
rörelsen till den andra och frågar efter det rörande. Denna
yttersta rörelseprincip måste antingen vara 1) ren form, 2) ren
materia eller 3) en förening mellan form och materia. Kan den väl
vara en förening mellan form och materia? Nej! Ty en dylik
förening måste tänkas såsom uppkommen genom en föreningsakt
mellan båda, men en sådan föreningsakt vore just rörelse. Detta
skulle sålunda vara att säga; rörelsens yttersta grund är rörelse.
Kan då den yttersta rörelseprincipen vara ren materia? Nej! Ty
på Aristoteles’ ståndpunkt är materia = möjlighet, sålunda ren
materia = ren möjlighet, d. v. s. möjlighet af hvad som helst. Om
den vttersta rörelseprincipen vore en sådan, skulle den
naturligtvis vara både möjlighet af rörelse och möjlighet af rörelsens
motsats, d. v. s. rörelsens uteblifvande.
Såsom rörelsens yttersta grund måste sålunda sättas den rena
formen. I det aristoteliska systemet är denna rena form = Gud.
Klart är, att då form, rörande, verklighet, aktivitet i det
föregående äro uppvisade såsom en och samma sak, endast sedd från
olika synpunkter, så kan jag karakterisera den yttersta
rörelseprincipen ej blott såsom ren form, vitan äfven såsom något
rörande, något ej alls rördt, såsom aktivitet — ej passivitet —, såsom
verklighet — ej möjlighet. Då den nu är ren form, men all
mångfald kommer från materien, så måste denna form vara en. Vidare
kommer den af samma skäl att blifva i viss mening individuel,
därför att det, så att säga, ej finns mer än ett exemplar af
densamma. Sålunda inträffar här det egendomliga, att individualiteten
framträder utan någon materia.
Blir det sedan fråga om, hvar vi i vår tankevärld skulle finna
ett föremål, på hvilket denna beskrifning af ren form skulle passa
in, så tror sig Aristoteles hafva funnit ett sådant i vor/crts =
tänkandet. Det är ej en person, utan en bestämning hos personen,
som här upphöjes till det absoluta. Aristoteles förmår sålunda
ei höja sig öfver den opersonlighet, som karakteriserar antikens
filosofi. Denna vor/crts kallar han v6tj(tl<s voyaecos, för att detta tän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
