Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och därmed förfalla de anspråk, som denna tredje klass af
kunskaper gör på objektivitet och apodiktiskhet.
Hume visar på följande sätt, att kausalitetsbegreppet är en
själf-gjord idé:
a) det är ej en medfödd idé! Ty om jag förnimmer, att en
företeelse B. en gång följer efter en företeelse A. och förnimmer
detsamma andra gången och flere gånger, så börjar jag slutligen
tänka, att den ena måtte vara orsak till den andra, jag börjar
tillämpa kausalitetsbegreppet. Men om detta vore medfödt, så
skulle jag genast första gången hafva tillämpat det. Sålunda är
det ej medfödt.
/3) Det är ej en förvärfvad idé. Ty kausalitet är ej blott, att B
följer på A, utan att B nödvändigt följer på A. Alen nu erfar jag
aldrig annat, än att en sak faktiskt följer på en annan — jag erfar
ej nödvändigheten i sammanhanget mellan dem båda. Sålunda är
det ej heller en förvärfvad idé.
Sålunda är kausalitetsbegreppet bevisadt vara en själfgjord idé,
som uppkommer på grund af vana. Sålunda är ingen kunskap på
en gång objektiv och nödvändig. Sålunda finnes intet vetande.
Därmed vill ej Hume säga, att man skall neka kausalitet och
dylikt. Men han vill genom att förneka vetandet bereda plats för
tron = den personliga öfvertygelsen, den anser han nämligen
såsom det förnämsta, människan behöfver för det praktiska, som är
hufvudsaken. Hume har kommit från lockianismen till detta
resultat genom att accentuera den egenskapen hos sensationerna, att
de äro tillfälliga. Sålunda både Berkeleys subjektiva idealism och
förnekande af sensationens objektivitet och Humes skepticism och
förnekande af sensationens nödvändighet hafva sin grund i Lockes
sensualism.
Vid all skarpare betecknad öfvergång från en period af filosofiens
historia till en annan inträffar, att den föregående slutar med
skepticism, och att den följande börjar med en kunskapsteoretisk
undersökning. Så äfven nu vid öfvergången till
Den moderna filosofiens andra period.
1. Allmän karakter.
Den är i strängare bemärkelse kritisk. Redan den första
perioden var kritisk, men det därför, att den undersökte kunskapens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
