Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hemkomne sonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
DEN HEMKOMNE SONEN. 120
»Jag tycker det är bäst att ni går, medan ni
kan det», sade flickan, och i detta ögonblick hördes
en hård knackning på ytterdörren. Catesby växlade
färg, trots sin kallblodighet; flickan såg tveksamt
på honom. Sedan öppnade hon den lilla tapetdörren
i rummets bakgrund.
»Ni är bara — dum», hviskade hon. »Fort!
Gå in där! Jag skall säga, att ni har gått. Håll er
tyst, så skall jag släppa ut er sedan.»
Hon sköt honom in och stängde dörren. Från
sitt gömställe hörde han ett lifligt samtal vid dörren
åt gatan jämte noggranna uppgifter rörande den tid,
som förflutit, sedan han gick, och det håll, hvaråt
han gått.
»Aldrig har jag hört talas om en sådan
oförskämdhet», sade fru Truefit, i det hon gick in i
rummet utåt gatan och sjönk ned i en stol, sedan
konstapeln hade gått. »Jag tror inte, att han var
tokig.»
»Bara litet klen till förståndet, tror jag», sade
Prudence med hög röst. »Han blef mycket rädd,
då du hade gått; jag tror inte, att han skall besvära
oss vidare.»
»Nej, det är allt lådligast», sade fru Truefit
skarpt. »Aldrig har jag hört maken — aldrig.»
Hon fortfor att brumma, och Prudence försökte
lugna henne med dämpad röst. Hennes bemödanden
lyckades troligen, ty efter en stund hörde fången
till sin förvåning den gamla frun skratta — först
dämpadt, men sedan så muntert, att hennes dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
