Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
DET SNIKNA SPÖKET.
går natt drömde jag, att du lefde, och då jag
vaknade, grät jag, som om mitt hjärta ville brista.»
»Grät?» sade Blows och rynkade ögonbrynen.
»Af glädje, John», utbrast hans hustru.
Blows ämnade just begära närmare förklaringar
på hemligheten, men så afbröt han sig och
betraktade med lifligt intresse en ganska stor ankare, som
stod i ett hörn.
»En ölankare», sade han, och så tog han ett
glas ur skänken och gick dit bort. »Du tycks inte
ha lidit någon nöd, medan jag .. . var ute och sökte
arbete.»
»Vi hade den på begrafningen, John», sade
hans hustru; »vi hade till och med två, det här är
den andra.»
Blows, som hade fyllt sitt glas, satte det orördt
ifrån sig; det var litet hemskt, det här.
»Drick du», sade fru Blows, »du har större rätt
till det än någon annan. Tänk, att du nu står här
och dricker ölet från din egen begrafning!»
»Jag förstår inte, hvad du talar om», svarade
Blows och läppjade försiktigt på glaset. »Hur kunde
det bli begrafning utan mig?»
»Det var ett misstag, alltsammans», sade den
öfverlyckliga fru Blows; »vi måste ha begraft någon
annan. Men en sådan begrafning, John! Du skulle
ha varit stolt, om du hade sett den. Nästan hela
Gravelton gick med i processionen. Smågossarnas
trum- och pipare-kår var med, och Kamelorden, som
du hörde till, hade infunnit sig med mässingsorkester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
