Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193 DET SNIKNA SPÖKET.
Blows drog djupt efter andan. »Hur mycket?»
sade han med matt röst. »Säg om det igen.»
Hon lydde.
»Visa mig dem», sade han och skalf på rösten.
»Låt mig se på dem. Låt mig ta i dem.»
»Det kan jag inte», svarade hon.
»Kamelkommittén tog hand om dem, och de betala min hyra och
ge mig tio shillings i veckan. Nu ska väl pengarna
lämnas igen?»
»Prata inga dumheter», sade Blows häftigt. »Gå
till de där oförskämda kamelerna och säg, att du
vill ha dina pengar — alltihop. Säg, att du skall
fara till Australien. Säg, att det var min sista önskan,
innan jag dog.»
Fru Blows rynkade pannan.
»Jag skall hålla mig gömd där uppe, tills du
har fått dem», sade hennes man hastigt. »Det var
bara två karlar, som såg mig, och nu förstår jag,
att de trodde jag var mitt eget spöke. Skicka
barnen till din mor på några dagar.»
Hans hustru skickade bort dem följande morgon,
och en stund därefter kunde hon säga honom, att
hans förmodan angående hans bekantas misstag varit
alldeles riktigt. Hela Gravelton hade tagit vid sig
öfver den nyheten att John Blows’s ande gick
omkring och spökade, och man undrade mycket på,
hvad han hade för orsak att göra det.
»Det var alldeles, som om han hade ett
tjuf-pojkstreck för sig», sade Carter till alla dem, som
stodo omkring honom och hörde på. »Jag ser dig
Jacobs, Filurer. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
