Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kappsäck, ganska förlägen för min egen ringa person. Hvad
var att göra? Hvart taga vägen? Ingen kände mig, och
de flesta lågo ännu i sin ljufva slummer. En ordonnans
visade mig till majorens koja, men äfven han sof. Jag
nedsatte mig på ett torfsäte, för att afvakta hans
uppvaknande; och det dröjde icke länge, förrän en liten
spenslig, men fryntlig gubbe, med gråsprängdt hår och
mustascher, trädde ur kojan. Det var major Fredriksson, som
bad mig vara välkommen och som, efter något litet samtal,
bjöd mig ingå i en annan riskoja där bredvid för att
sofva några timmar efter nattpromenaden. Där inne låg
en ung officer i kläderna, på bara marken, och snarkade
i godan ro. Jag lutade mig också ned, men sofva kunde
jag inte, därtill kände jag mig alldeles för varm
omkring hjärtat! Ändteligen stod jag på den punkt, dit
min fantasi så länge burit mig: inbillningens drömmar
gingo i fullbordan, jag var soldat, och ännu bättre — jag
började min soldatbana under brinnande krig! Framtiden
vinkade belönande emot, och själfva de mödor, jag redan
lärt känna såsom mitt stånds oskilaktiga följeslagare,
förskräckte mig alls inte; jag var dem fullkomligt vuxen.
Tvärtom blef dragningskraften dubbelt starkare, när det
gällde att genom faror och försakelser vinna utmärkelser
och befordran! Allt förekom mig så leende, så glädtigt!
Ack! Adertonåriga ögon, lifvade af hoppet, måste
ofelbart skåda föremålen genom hänryckningens prisma! En
enda omständighet saktade något förtjusningen: jag var
blyg, såsom man vanligen är vid första inträdet i världen,
och jag hade gärna sett bekantskapen gjord med mina
nya kamrater; men äfven häruti var lyckan mig blid. —
Efter någon stunds förlopp rörde sig den sofvande, sträckte
sig, satte sig upp och fixerade mig. Vi explicerade oss
å ömse sidor. Han var regementets 1:ste adjutant. Genast
förde han mig omkring till flere af kamraterna, hvilka
alla räckte mig handen med det förekommande och
öppenhjärtiga uttryck, som är så vanligt hos svenska
krigsmannen. Detta hjärtliga emottagande häfde en tyngd
från mitt bröst. Jag var strax hemmastadd bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
