Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den utskrifna ungdomens krigsdanande öfverlämnades åt
människor utan egen bildning för krigsståndet och, hvad
nästan värre var, till större delen af den sämsta moraliska
halt; därjämte var det törhända äfven ett stort fel, att
allt landtvärn blott och bart utgjordes af ungt, oerfaret
manskap, utan någon äldre stam. Men sådana lyten
oaktadt slogs landtvärnet ganska käckt vid de få
tillfällen det användes mot fienden. Tyvärr voro dessa
tillfällen så fåtaliga! Största delen uppoffrades liksom med
flit genom dålig behandling, bristande kläder och föda
hemma i landet, utan att komma i handgemäng med
fienden. Så stor höga vederbörandes vurm än var för
uniformen, hade finanserna dock inte velat räcka till
någon beklädnadsutstyrsel för landtvärnet, som i egen,
vanlig bonddräkt måste åtnöja sig med tillsatsen af band
om hattarna, gula ullgarnsståndare och nödiga
remtygspersedlar.
Den 30 augusti uppblåste ändteligen en gynnsam,
ehuru svag vind. Dagen var skön: en mild sol spridde
sina värmande strålar öfver land och haf. Man skyndade
att hissa segel, fastän farten vid så knapp vind inte
kunde bli särdeles snabb; också åtgick hela förmiddagen,
innan vi hunno förbi Brämön, som ligger i hafsbandet,
vid inloppet till Sundsvall. Nu voro vi i öppna sjön.
Kurs styrdes på Kristinestad. Jag hade föresatt mig att
dröja på däck så länge ännu något var synligt af svenska
kusten. Småningom försvann den, tills slutligen den sista
blå randen på horisonten också nedbäddades i hafvet.
Ifrån den stunden syntes bara himmel och vatten. En
känsla af svårmod tyngde mitt bröst. Det var första
gången jag lämnade Sverige; möjligen kunde det äfven
vara den sista. Föreställningen härom var plågsam, ty
lifvet är alltid kärt; och få äro väl de, som med så
mycken liknöjdhet gå kommande öden till mötes, att de
icke med en suck se tillbaka på det land, där de
framlefvat glada och lyckliga barndomsdagar. Den dystra
sinnesstämningen blef dock ej långvarig: en naturlig
fallenhet för motsatsen bortjagade den, och det gick nu så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
