Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gränslöst trött var jag därjämte, men däremot fanns
ingen hjälp; promenaden måste ovillkorligen fortgå. Visst
anställde jag ett litet försök att få hvila, i det jag kröp
upp på en förbitågande trosskärra, körd af en karelsk
jägare, som fåfängt ropade sitt „pois, pois!“ Jag låtsade
ej begripa honom. Men åkningen aflägsnade mig från
min trupp, så att jag snart måste klifva ned igen och
fortsätta vandringen till fots. För öfrigt kände jag mig
rätt nöjd och munter. Jag hade ändteligen fått vara med
i en allvarlig strid — det så länge efterlängtade målet
för mina önskningar!
Vid dagningen fick man omsider skåda sig omkring
i svärmen af det smutsiga och blodsölade sällskapet och
något samla sin trupp ur den orediga marschkolonnen.
Vid Juutas, där Lappovägen stöter tillsammans med
strandvägen, stodo de finnar, som den 13:de afslagit ryssarnes
försök att tränga fram i arméns rygg. Det var deras
kanonad vi hört under marschen till Oravais.
På morgonen den 15 anlände armén till Nykarleby,
beläget 3½ mil från Oravais. En allmän rastning påbjöds,
och trupperna inkvarterades i staden, så långt utrymmet
medgaf. Denna hvila var också af högsta behof, ty alla
voro ytterst fatiguerade och på allt vis illa åtgångna. —
Min första omsorg efter ankomsten till Nykarleby var att
söka upp den andra halfvan af bataljonen samt därefter
underrätta mig om kamraterna, hvilka till större delen
anträffades liggande på halm i en liten kammare på
gästgifvargården. Nu vankades frågor å ömse sidor. Mig
hade man ansett dödskjuten. Fyra af kamraterna voro
sårade, och majoren jämte den gamla kapten Svinhufvud
så utfatiguerade, att de blifvit ordentligt sjuka. Efter
kapten Schewen, som var illa blesserad i benet, fick jag
befälet öfver 1:ste majorens kompani, detsamma, vid
hvilket jag börjat min tjänstgöring. — Förlusten af manskap
kunde ännu ej uppgifvas: många saknades, men man
hoppades, att en stor del vilsekomna skulle åter inställa sig.
Det visade sig sedermera, att bataljonen af underofficerare
och manskap hade 92 man mindre än vid träffningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
