Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattades ock af elden, som hastigt spred sig uppåt, kastade
eldkolonner ut genom de höga fönstren och itände tornet.
Näppeligen sågs någonsin ett rysligt skönare skådespel,
synnerligast då dagen började aftaga, hvilket gjorde
effekten ändå grannare. Och midt under lågornas förhärjelse
upphörde intet ögonblick knallarna af kanonskotten,
smattrandet af gevärssalfvorna att genljuda i luften, som
därjämte genomsusades af kulornas hvisslande ljud.
Länge voro vi stilla åskådare; men i samma mån
ryssarne drogo ut sin högra flygel, påkallades ock vårt
biträde. Ryska jägare nalkades strömmen och voro nu
inom vårt skotthåll. Djärft och oförväget störtade de i
spridda hopar fram på den brinnande bron, ehuru den
redan var så pass insvept i rök och lågor, att öfvergången
var omöjlig, allrahelst som broplankorna blifvit till stor
del upprifna innan antändningen skedde. Våra skott, som
flankerade bron, riktades däråt med mycken säkerhet i en
jämn och väl underhållen musköterield, så att mången
lyss pliktade med lifvet för sitt öfverdåd. Väl kommo
ryska tiraljörer ned på stranden och svarade käckt, men
deras kulor foro till det mesta öfver våra hufvuden och
läto oss blott höra musiken af sitt klingande ljud. Det
var roligt att i aftonstunden se dessa fientliga jägare,
huru de, belysta af det flammande eldskenet, hukande
smögo neråt älfven under ett regn af kulor från vår sida.
På sådant vis fortgick striden hela kvällen, under byns
fortfarande brand. De flesta hus hade vid nattens början
redan nedbrunnit, men bron, byggd på höga pålhvalf,
förstördes långsammare; äfvenså kyrkan, hvarifrån elden
kastade sitt återsken vida omkring på berg och skog.
Länge omfamnades tornet af lågorna, innan det, alldeles
öfverväldigadt, omsider måste vika för deras våldsamhet
och med förfärligt brak nedstörtade bland stenhopar och
ruiner. Bron brann längst; ända till morgonen motstod
den förhärjelsen, men då föllo de kolnade stockarne, den
ena efter den andra, i vattnet.
Mot aftonen träffade mig en kula i högra höften,
dock så lindrigt, att den endast rispade skinnet och ref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
