Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem. Därjämte voro de hala af bristande snö. Sådant
hjälpte likväl ej; öfver måste vi och fingo således inte
frukta för isens svaghet. Vi begåfvo oss ned på den
glatta ytan med den försiktighet, att têten medförde långa
stänger och granrisruskor för att i händelse af fara
begagnas till räddning. Allt gick dock lyckligt och väl.
Och kölden var så skarp, att samma is två dagar därefter
bar artilleriet med kanoner och ammunitionsvagnar.
Stränderna af de stora, breda strömmarna i denna
del af landet äro ovanligt glada och tätt bebodda. Man
ser där hus vid hus. Människorna tyckas där
allmänneligen hafva stämt möte i dälderna invid de stora
vattudragen och lämnat resten af landet öde.
Den 27 gingo vi öfver Ijo älf, åter en bred, härlig
flod, hvars is inte allenast var fullkomligt säker, utan
också bättre att färdas i anseende till snön, som betäckte
den. Ju längre upp man kom, ju mera snö; den hade
fallit i mängd uppåt norden och ökades dagligen. Dagens
kvarter var i Olhava, en by utan något slags
bekvämlighet, men hvaröfver vi numera lätt tröstade oss dels af
vana, dels i förlitande på de bohagsting af både säng och
sängkläder m. m., som vi släpade med på trossen. Den
28 var rastedag.
Den 29 mötte åter tvenne större strömmar,
Kuivaniemi och Simo. Kvarteren voro utsatta i Simo by, icke
långt ifrån älfven. Snön var alnstjock på denna orten,
hvilket gjorde marschen dubbelt tröttande. Vägen lopp
genom vilda, ödsliga skogar, där blåsten susade mellan
träden och nedskakade snön från de slokande grenarna.
Snöripor voro de lefvande varelser vi sågo. De flaxade
Iran träd till träd och funno särdeles behag att förfölja
oss med sitt kuttrande, liksom de velat utmana oss till
envig. Vinden tjöt, och kölden började bli mera
genomträngande, än vi nånsin förr erfarit. Kinderna svedo,
händerna ville stelna, men man andades lätt och blef också
lätt på foten. En trosskusk hade det missödet att frysa
ihjäl; sittande på körsätet af sin ammunitionsvagn och i
all maklighet framvaggande i snödrifvorna, hade han sökt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
